Igår önskade jag att Warren Buckland skulle växla spår i sin föreläsningssvit och mycket riktigt gjorde han det. Repetition kräver förnyelse till sist. Och jag antar att hans pedagogiska tajming var perfekt i att fördjupa inblicken i festivalernas betydelse för filmen. Och festivaler är betydelse fulla. Oxford är en festival. Men engelsmännen lider av vintern; som någon formulerade det "We are a gardening people and everything is a month late". Jag njuter av värmen och blommorna. Referenspunkterna är helt enkelt olika. För mig ligger festivalen där. I morgon blir det lång dag i parken.
Festivalen markeras också av det faktum att jag kan återvända hem redan den 6:e maj. jag har visserligen haft 40 timmars studievecka på mina heltidsstudier för första gången - bortsett från de tillfällen då min överambition fått mig att skena - men jag tänkte inte då som en studievägledareformulerade det: "We seem to have compressed everything since we introduced a new system. Now everyone wonders off and has nothing to do during an extended summer."
Men det känns bra. Speciellt som korridoren plötsligt fått ytterligare två boenden som valt vår korridor eftersom det var så stökigt i deras tidigare. En av dem hade fem tyska kamrater skrålande hos sig när jag försökte läsa och den andre röker på rummet. Så ironiskt nog, när jag väl vant mig vid kanadensarna, så blir jag troligen tvungen att flytta. Tobaksrök i korridor och på mitt rum funkar inte. Märkligt nog är det tillåtet. Vi får se hur kafkaeskt det blir denna vända. Slutsatsen kanske blir den gamla goda: Vänta inte, följ dina instinkter om du anar oråd. Men imorgon blir det parken och accomodation office.
måndag 15 mars 2010
Lördag-söndag 13-14 mars
London. Det är min stad. Oxfordbussen tog mig dit efter änne en kanadensisk natt. Richard Hamilton i Serpentine Gallery, promenader och te i Hyde Park, National Gallery, denna oas. Seurats La Grande Jatte blir starkare för var gång. Till sist ENO och Philip Glass Satyagraha: Det visuella förenade det andligt meditativa i det indiska med en politisk styrka och avskalad skönhet som gjorde den fantastiska musiken all rätt. Släck ner ett rum och lyssna.
Söndagen blev långsam läsning till sent på natten, vilket försköt min rutinväxling. PÅ tisdag ska jag upp klockan 7 och springa, onsdag, torsdag samma sak. På fredag en snabbis till Falun och på lördag är det vårdagjämning. Hylla era vårgudar och gudinnor så som ni finner lämpligt: Dyrka dem.
Söndagen blev långsam läsning till sent på natten, vilket försköt min rutinväxling. PÅ tisdag ska jag upp klockan 7 och springa, onsdag, torsdag samma sak. På fredag en snabbis till Falun och på lördag är det vårdagjämning. Hylla era vårgudar och gudinnor så som ni finner lämpligt: Dyrka dem.
Mental uppdatering
Ibland görs det tydligt hur beroende vi är av teknik. Datorer och telefoner tillåter oss närma oss dem som vi är långt ifrån, gör det möjligt att kommunicera och känna närhet. Att så äve är fallet när människor befinner sig nära i tid och rum är visserligen tragiskt, men när dessa faktorer separerar oss åt så är våra möjliggör tekniken något. Kanske gör det att vi blir navelssträngsbundna till varandra mer än vi borde, men personligen så är jag beroende av dem jag har nära och kära, mer än flyktiga impressioner och upplevelser. Kalla mig trygghetsnarkoman, jag blir inte ledsen alls.
Min dator kraschade – moderkortet brann och telefonkorten tömdes på samma gång. Kommunikationen bröts och detta var en av orsakerna till frustrerande veckor. Jag hade glömt bort att man kunde köpa telefonkort på pressbyrån. Sådana är våra vanor i förändringens tidevarv, de tränger bort det som varit in till det förflutna. Därför är det skönt att kunna skilja på liv och vanor. Vänner, platser, ting jag har relationer till på ett annat sätt än en lapp med en kod på från ett biträde trängs inte lika lätt undan. Dem saknar jag och längtar jag till, njuter av trots att de inte är här och nu. Det gäller bara att påminna sig om rätt saker. Det kan bli fel om distansen får ta överhanden. Att jag tog min gamla dator utan ”o” på tangentbordet till England förbättrade tillståndet, men skrivandet försvann.
Det blev så tydligt hur beroende jag är av det; Närhet, trygghet, människor, upplevelse och utbyte, motion, musik och skrivande. Lägg därtill havregrynsgröt och en kyss och jag är en lyckligare man än kan tänkas. Den sista är dock fullständigt personligt reserverad.
Tid och utrymme fylls med det som finns tillgängligt. Så meditativ reflektion, löpning och läsning tog överhanden. Ingen av dem gör sig bra i mitt gula krypin, som sakta kryper in under huden nu. Filmfrossan som kurserna erbjudit har kanske gått i fel riktning just nu. Det är amerikanska independent filmer som Lizzie Bordens Working Girls och engelsk, iransk och italiensk realism som de Sica och Kiarostami, brittiska försök att hålla sin industri intakt som John Maybury. Många existentiella dystopier, trauman och alienationer blir det. Förra helgen flyttade vi in med Arwens saker och lite smått från mig. Framtiden log.
Dåtiden då, för vad fylldes tiden med en normal vecka före Oxford. Vad bestod min existens av, meningen och värdena? Frågan är relevant eftersom ingenting är sig likt. Jag räknar till 168 timmar på en vecka, varav 50 timmar gick till arbete och ytterligare 20 till studier. Eller därefter 50 timmar studier och 20 till hobby. Det var endera njutning eller frustration, och därmed sagt att det fanns passion i det. Hela tiden passion som kraft. 55 timmar passerade timmar till sömn och mat. Tyvärr var det mesta rutingöra, liksom de 12 timmarna av städning och praktiska göromål. Men även där fanns tillfredsställelsen av att somna in i en skön säng efter fullföljd dag, att vakna, att njuta av ett hem i ordning eller möjligheterna i ett bra skafferi eller kylskåp. Det gav en känsla av förhoppning och möjlighet. 10 timmar ägnades till fysisk aktivitet, oftast i sällskap med andra. Vilket gav endorfin och den där existentiella kicken av gemenskap och utbyte av tankar, erfarenheter och intryck. När andra berättar är livet gott. När de vågar ta sig tid och anspråk att berätta. Därtill kom 21 timmar till rent socialt umgänge. Kan det ha varit så? I ungefärliga svängar. Livet är för kort för dödtid. Så var det nog.
Hur ser det ut idag? Lektioner och studier 50, Sömn och mat 55. Stirra i taket ed 8. Träning 5.
Praktiska göromål och resor 15 (i snitt). Besök i Sverige 25 (i snitt), nätkontakt 10. Summerar jag så är skillnaden i tid inte stor. Fysisk överlevnad: 55-55. Praktiskt 12-15. Socialt och träning 31-35. Arbete och Studier 70-50. Träning 10-5. Aktiv dödtid 0-8. Däremot skiljer sig innehållets karaktär åt. Sömnen är orolig, studierna saknar socialt sammanhang, träningen är ensam, det praktiska är ren rutin och det sociala är mer fokuserat och intensivt, och sällan bara socialt. Ah, här finns melankoliskt utrymme för den som vill grabba tag i det. Summa summarum längtar jag efter maj månad av andra skäl än själva våren.
Tanken för mig in på en idealtillvaro. Arbete och studier 50 timmar, där arbetet är socialt och studierna utvecklande i en social miljö. Sömn och mat 60 timmar, med den sköna sängen, närhet och kreativa och meningsfulla stunder, njutning, vid spis och matbord. Träning 10 timmar, med löpning och något med andra. Praktiska göromål 13 timmar, som kan vara kreativa och framför allt i framtiden tillsammans, så att det upplevs mer som varande tillsammans än rutiner. Socialt umgänge 35 timmar, på tu man hand och med andra. Det kan vara ett gott liv. Jag slås av att varje siffra döljer romantiska föreställningar. Livet är härligt.
Återigen: Strukturernas enda mening är att skapa reflektion över och tillfällig orientering i livets mindre rutiga och linjära natur. Som att vandra i fjällen. Man tar ut en kompassriktning, men det är inte nålen och gradtalet som står för upplevelsen eller själva vandringens nyanser. Stigen, stenar, tuvor, små bäckar och naturens alla andra formationer styr varje steg. Kompassen är bara där för att hindra oss att gå vilse om vi förirrar oss. Inte desto mindre är den bra att ha i fickan.
Livet är också bräckligt, precis som alla de saker jag lyckats krossa de senaste månaderna. Det är en ny typ av stress som infunnit sig, rotlösheten av att inte ha ett hem ännu. Att inte ha en geografisk mittpunkt i ordning. Jag är i rörelse, i limbo, utan att egentligen komma varken från eller till. Jag tappar saker, lämnar halvfärdigt, hinner inte vad jag vill och det är ovant. Förr har jag varit tidsoptimist, men jag har mestadels också klarat av att åstadkomma det jag föresatt mig inom ramarna.
Allt, och det är i ordets rätta bemärkelse, inte i betydelsen det enda lilla, är Arwen, fjärran vänner och familj. Om det tog en månad i Oxford att komma till rätta, in i rutiner, så är det nu dags att finna en väg ut ur rutinerna och in i varandet igen. Hur jag ska göra det? Enkelhet, enkelhet, enkelhet. Gå tillbaks till grundspelet. Claes, jag ger dig denna gång rätt! Säkra framspel, enkla pass och raka avslut. Det är just nu mitt fokus. Samtidigt har mer än halva tiden redan passerat och det är dags att börja avveckla, som någon sa.
Min dator kraschade – moderkortet brann och telefonkorten tömdes på samma gång. Kommunikationen bröts och detta var en av orsakerna till frustrerande veckor. Jag hade glömt bort att man kunde köpa telefonkort på pressbyrån. Sådana är våra vanor i förändringens tidevarv, de tränger bort det som varit in till det förflutna. Därför är det skönt att kunna skilja på liv och vanor. Vänner, platser, ting jag har relationer till på ett annat sätt än en lapp med en kod på från ett biträde trängs inte lika lätt undan. Dem saknar jag och längtar jag till, njuter av trots att de inte är här och nu. Det gäller bara att påminna sig om rätt saker. Det kan bli fel om distansen får ta överhanden. Att jag tog min gamla dator utan ”o” på tangentbordet till England förbättrade tillståndet, men skrivandet försvann.
Det blev så tydligt hur beroende jag är av det; Närhet, trygghet, människor, upplevelse och utbyte, motion, musik och skrivande. Lägg därtill havregrynsgröt och en kyss och jag är en lyckligare man än kan tänkas. Den sista är dock fullständigt personligt reserverad.
Tid och utrymme fylls med det som finns tillgängligt. Så meditativ reflektion, löpning och läsning tog överhanden. Ingen av dem gör sig bra i mitt gula krypin, som sakta kryper in under huden nu. Filmfrossan som kurserna erbjudit har kanske gått i fel riktning just nu. Det är amerikanska independent filmer som Lizzie Bordens Working Girls och engelsk, iransk och italiensk realism som de Sica och Kiarostami, brittiska försök att hålla sin industri intakt som John Maybury. Många existentiella dystopier, trauman och alienationer blir det. Förra helgen flyttade vi in med Arwens saker och lite smått från mig. Framtiden log.
Dåtiden då, för vad fylldes tiden med en normal vecka före Oxford. Vad bestod min existens av, meningen och värdena? Frågan är relevant eftersom ingenting är sig likt. Jag räknar till 168 timmar på en vecka, varav 50 timmar gick till arbete och ytterligare 20 till studier. Eller därefter 50 timmar studier och 20 till hobby. Det var endera njutning eller frustration, och därmed sagt att det fanns passion i det. Hela tiden passion som kraft. 55 timmar passerade timmar till sömn och mat. Tyvärr var det mesta rutingöra, liksom de 12 timmarna av städning och praktiska göromål. Men även där fanns tillfredsställelsen av att somna in i en skön säng efter fullföljd dag, att vakna, att njuta av ett hem i ordning eller möjligheterna i ett bra skafferi eller kylskåp. Det gav en känsla av förhoppning och möjlighet. 10 timmar ägnades till fysisk aktivitet, oftast i sällskap med andra. Vilket gav endorfin och den där existentiella kicken av gemenskap och utbyte av tankar, erfarenheter och intryck. När andra berättar är livet gott. När de vågar ta sig tid och anspråk att berätta. Därtill kom 21 timmar till rent socialt umgänge. Kan det ha varit så? I ungefärliga svängar. Livet är för kort för dödtid. Så var det nog.
Hur ser det ut idag? Lektioner och studier 50, Sömn och mat 55. Stirra i taket ed 8. Träning 5.
Praktiska göromål och resor 15 (i snitt). Besök i Sverige 25 (i snitt), nätkontakt 10. Summerar jag så är skillnaden i tid inte stor. Fysisk överlevnad: 55-55. Praktiskt 12-15. Socialt och träning 31-35. Arbete och Studier 70-50. Träning 10-5. Aktiv dödtid 0-8. Däremot skiljer sig innehållets karaktär åt. Sömnen är orolig, studierna saknar socialt sammanhang, träningen är ensam, det praktiska är ren rutin och det sociala är mer fokuserat och intensivt, och sällan bara socialt. Ah, här finns melankoliskt utrymme för den som vill grabba tag i det. Summa summarum längtar jag efter maj månad av andra skäl än själva våren.
Tanken för mig in på en idealtillvaro. Arbete och studier 50 timmar, där arbetet är socialt och studierna utvecklande i en social miljö. Sömn och mat 60 timmar, med den sköna sängen, närhet och kreativa och meningsfulla stunder, njutning, vid spis och matbord. Träning 10 timmar, med löpning och något med andra. Praktiska göromål 13 timmar, som kan vara kreativa och framför allt i framtiden tillsammans, så att det upplevs mer som varande tillsammans än rutiner. Socialt umgänge 35 timmar, på tu man hand och med andra. Det kan vara ett gott liv. Jag slås av att varje siffra döljer romantiska föreställningar. Livet är härligt.
Återigen: Strukturernas enda mening är att skapa reflektion över och tillfällig orientering i livets mindre rutiga och linjära natur. Som att vandra i fjällen. Man tar ut en kompassriktning, men det är inte nålen och gradtalet som står för upplevelsen eller själva vandringens nyanser. Stigen, stenar, tuvor, små bäckar och naturens alla andra formationer styr varje steg. Kompassen är bara där för att hindra oss att gå vilse om vi förirrar oss. Inte desto mindre är den bra att ha i fickan.
Livet är också bräckligt, precis som alla de saker jag lyckats krossa de senaste månaderna. Det är en ny typ av stress som infunnit sig, rotlösheten av att inte ha ett hem ännu. Att inte ha en geografisk mittpunkt i ordning. Jag är i rörelse, i limbo, utan att egentligen komma varken från eller till. Jag tappar saker, lämnar halvfärdigt, hinner inte vad jag vill och det är ovant. Förr har jag varit tidsoptimist, men jag har mestadels också klarat av att åstadkomma det jag föresatt mig inom ramarna.
Allt, och det är i ordets rätta bemärkelse, inte i betydelsen det enda lilla, är Arwen, fjärran vänner och familj. Om det tog en månad i Oxford att komma till rätta, in i rutiner, så är det nu dags att finna en väg ut ur rutinerna och in i varandet igen. Hur jag ska göra det? Enkelhet, enkelhet, enkelhet. Gå tillbaks till grundspelet. Claes, jag ger dig denna gång rätt! Säkra framspel, enkla pass och raka avslut. Det är just nu mitt fokus. Samtidigt har mer än halva tiden redan passerat och det är dags att börja avveckla, som någon sa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)