Avslut

Att avsluta ett samtal med någon man håller kär är svårt. Den stunden av varande tillsammans är ju det nu man vill leva i. Så Oxford och jag småpratar förmodligen till småtimmarna och fram till busshållsplatsen imorgon.

9 Juni - 1

Så mycket kvarstår på listorna. Och naturligtvis kan saknad, längtan, glädjeämnen, kärlek och förändringar aldrig bli punkter. De är expanderande fenomen som griper in i alla andra fenomen. Liv helt enkelt. För livet låter sig inte reduceras till en punktlista. Försök göra en lista av vad det består av och din slutsats kommer vara att det projektet är din lista. Du har att göra hela livet. Rikedomen är fantastisk. Vilket för mig in på en rekommendation. SvD har en intressant serie om lycka, väl värd att läsa. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hon-testade-allt-for-att-bli-lycklig_4837117.svd
Lycka är ett jobb och undersökningar visar att pengar och hälsa inte är allt. Lycka är en upplevelse, en inre attityd. 10% av lyckan påverkas i det västerländska normalfallet av livssituationen enligt vissa forskare, 50% styrs av klassikerna – socialt och biologiskt arv – medan vi påverkar 40% genom vårt varande. Då kan man börja med att fråga sig:
1. Om du granskar din livssituation: Vilka förutsättningar för lycka ger den?
2. Vad har ditt sociala arv givit dig för förutsättningar för lycka?
3. Vad har ditt biologiska arv givit dig för förutsättningar för lycka?
Resten handlar om vad du gör av dagen. Jag har tidigare varit inne på hur man vänder en dag. Och det viktigaste är nog att inte ta lyckan för given. Man måste leva den. Idag har jag blåsor i munnen och svårt att svälja. Jag kan vara sur, arg, besviken, lidande – det finns material att bygga det på. Men jag kan också säga: Nej, jag ska vara lycklig idag. Hantera problemen och se mitt varande, inte hindren, som livet. En häcklöpare njuter av flödet i steget, en fotbollsspelare av tillslaget eller rörelsen i dribblingen. Om de låter hindren eller backen som griper in dominera upplevelsen så förlorar de glädjen. Det kräver mental ansträngning, det medges, och vissa dagar fungerar det inte, men ändå: det går! Skribenten raderar sina meningar, men fortsätter, byggaren kastar den felsågade brädan, men fortsätter.
Jag kommer sakna utbudet här i Oxford och London, men får inte missa upplevelserna där hemma. Jag kommer sakna hushållerskan och sophanteraren, men får glädjen att ta allt ansvar hemma. Jag kommer sakna bokshopparna där bra beg-böcker kostar ett pund och Amazons fria frakter, men jag har mycket att läsa och se hemma. Jag kommer att sakna klädaffärerna, deras kvalitet och service: ”Mind you sir, if I may say so, I think we could try a 34.” Men jag har en helt ok garderob. Jag kommer sakna människors känsla för stil och hållning, men jag får arbeta på min egen. Jag kommer sakna vänstertrafiken. Jag kommer sakna biblioteket och den mänskliga arkitekturen, och den gamla. Jag har vant mig vid att leva bland byggnader från 12-1500.
Jag längtar till gräset, till de ögon och röster jag inte sett och hört på länge, jag längtar efter att sitta i en soffa och se en film, efter vardagen, efter att jobba hårt med kroppen, efter kajak.
Det är så mycket jag vill ändra hos mig själv av sömn, träning, kramande, samtalsformer, nyfikenheter, öppenhet, ärlighet med mig själv, känslighet och känslosamhet, städning, tacksamhet, skratt och sång och upplevande.
Det här är det sista Oxfordinlägget. Imorgon bitti lämnar jag staden. Jag säger farväl. Och tack, tack, tack. Med perspektiv så har Oxford klarat sig bra i 1000 år utan mig, och för mig existerar en hel värld att återvända till.

8 Juni - 2 dagar

Trafiken här är intensiv på landsvägarna. Det är platsen som tillåter engelsmannen leva ut allt det som annars hålls åter av äventyrslusta och gränsprövning. Men överallt annars råder en underbar ordning av respekt för den svagare. Med svenska mått mätt råder omvänd hierarki, då busschaufföreb som är på väg att svänga ut ser mig komma strax bakom på cykel, stannar och väntar på att jag ska komma fram för att passera. Hela denna naturliga artighet där man alltid hör ett "sorry" om någon riskerar att komma ivägen eller inom den privata zonen. Artigheten är inte bara en yta. I den finns en aktiv godvilja. Är du tvekande i en korsning stannar någon och frågar om de kan hjälpa till. Här råder en vänlighet som jag kommer sakna.

Och jag hoppas att det som är öppenhet i detta fenomen, artigheten och vänligheten, är något jag inte lämnar i tullen utan utvecklar i mig själv.

Det jag saknar här är och har alltid varit kärleken. Jag och England älskar varandra, men det täcker bara jordenm livskulturen, medmänniskorna och studierna. Den kärlek som man håller till de nära, som tar sig enkla vardagliga uttryck, den har fått leva på syrefattig distans.

Så jag får hålla till godo med nattliga såpor från grannarna. Tio i fyra sa en av mina favoritamerikanskor, som hållit låta i två timmar, följande underbara ord: "It is so obvious that you are attracted to eachother. Why don't you just kiss." och därmed tystnade natten sakta av. Tekniken är annars att dricka lite eller på annat sätt skapa ett mentalt läge där du anser dig ha rätt och ha rätt att, sänk tonläget, skapa en nasalklang och öka volymen. Låt varke mening eskalera internt, så att du får ett rytmiskt flöde. Noam Chomsky anser säkert att det amerikanska språket motsvarar det sätt vi är skapade för att på så här sätt göra oss oöverträffat hörda. Amerikanska unga kvinnor överröstar och tystar italienska män! Respect! Det enda som kan konkurrera i ljudnivå är min knarrande kontorsstol. Dessa möbler, heltäckningsmattan, de gula väggarna, hyllskenorna på väggarna kommer jag inte sakna. Jag undrar om jag någonsin kommer att ha en plafond.

7 Juni - 3 dagar

7 Juni – 3
Ett halvt kilo müssli, 1 1/3 liter youghurt, 27 tepåsar, tre matskedar snabbkaffe, lite honung, ett halvt paket russin, ett päron, fyra matskedar äppelmos, kryddor, ruggigt mycket salt, 11 ägg, ett paket färskspenat, nyss stekt flundra för två dagar, ett halvt kilo morötter, 8 skivor bröd och 6 skivor Ryvitaknäcke, en portion förvälld broccoli, en portion ugnssteka grönsaker, 200 gram ost, smör, en halvliter mjölk och en halvliter juice. Det är ingredienserna till de sista dagarnas måltid i Oxford. Det är inte helt utan andakt jag fräser spenaten i smör, curry och honung. Yummie! Undrar om de sa så där vid bordet. Vi ser Johannes luta sig mot Jesus och undrar vad han säger och det uppenbara är framför oss: ”Yummie, kan du skicka spenaten!”

Dagen har annars handlat om tobak. Jag råkade hamna i en dispyt via mejlen med Hanne Kjöller vars lösa tyckande i allvarliga frågor är ansenligt. Och även om mina grannar har varit fantastiska så måste jag säga att jag är glad att lämna tvånget på att skapa korsdrag för att det är tillåtet att röka på rummet som en person gör i min korridor, visserligen med öppet fönster. Korsdraget i korridoren är dock makalöst. Luften har jag annars berört. Jag vet inte om det är Engelsmännens fanatiska odlande och kärlek till grönska och parker som rensar luften. Dessa parker är oaser som jag saknar i vårt enorma land. Våra normala parker kallar man här för rondeller eller vändplatser. Där kan vi bli bättre. Så i Sverige får jag hålla till godo med det som saknas här: Skogen sjön att paddla på och simma i. Yummie, som Paulus skulle sagt.

Dagens meningsutbyte berörde också något som skett inom mig de senaste åren. Jag blir genuint upprörd och frustrerad. Jag måste lära mig att ignorera och återvinna förhandlingens didaktik. Det är i grund och botten en fråga om trygghet i varandet. Paddling, frisk luft och spenat som sagt. Yummie, sa Jesus och skickade fatet.

6 Juni - 4 dagar

Efter en dag i botaniska trädgården - Oxford är verkligen ett London i miniatyr - så har något skett. Det är italienare som pratar utanför mitt fönster. Håller världen på att så drastiskt förändrats. Upp är ner och ner är upp. Vad Oxford har, som kanske är så typiskt tätbefolkade länder, är småstäder. Överallt är det småstäder. Precis som Berlin är Londons kvarter egna städer och hela Oxford är en klunga av små kärnor: Cowley, Summerstown, Headington etc. Som om Slätta och Herrhagen, skulle ha en egna pulserande stadskärnor. För avstånden är inte mycket större. Det ger en charm som jag kommer sakna, på samma sätt som jag idag saknar efter hemmagatorno, där man inte behöver fundera över vägval. Men Oxford börjar närma sig den punkten också; En hemstad.
Ändå har jag alltid varit på språng här. Det ska bli skönt att leva ett tråkigt liv framöver. Och sova i ro. Jag tror att jag tjatar om detta. Men att leva med tidiga morgnar, kaffe på morgonen och se dagen positivt från början så att sinnet kan möta världen med optimism och tilltro. Det hoppas jag på.

5 Juni - 5

Emedan jag ännu en gång lyssnar på tjattrande nordamerikanskor, måste jag reflektera över tilltal och ord en sista gång. Det finns några uttryck jag blivit övergödd på: "Oh, my god", det går att säga tusen gånger i varje mening, lika väl som like eller "its like...". I kombination blir det "Oh, my god it's like". "Hey guys" eller bara "guys" (hurra för det genusfria visserligen) lägger på ytterligare en dimension: "Hey guys, like, oh my god, its like". 7 ord så långt utan något innehåll annat än attityd av rätt att ta rum, gemenskap och underkastelse gentemot högre makt. Och denna bön upprepas mångfalt med en enorm entusiasm som en inkantation varje kväll.

Annars var jag och såg Ashmolean idag. Jag beklagar att jag inte gått in tidigare. MEn det finns dagar kvar. Det fick mig att reflektera över rikedom och kultur. För samlingen bräcker vilket svenskt historiskt museum som helst och består till största del av en persons samlande efter att han konstaterat att han hade för mycket tid, pengar och rum, samt imperialistens makt och etik. Men samlandet var för att öka kunskapen. Han la sin rikedom på att skapa kunskap för världen. Att bevara kultur. Det blir motsägelsefullt och jag undrar då om kulturen kräver ojämlikhet i makt och välstånd för att gå framåt och för att kulturer ska bevaras. Jag har svårt att se annat, tyvärr.

Och att vara i England är onekligen att vara i världen. Utifrån en kulturell erfarenhet möter jag hela tiden andra. Det berikar och ger mening i större sammanhang. Och det kommer jag sakna, där hemma i Falun. Samtidigt får jag närheten till vänner, alla deras underbara barn och min egen familj. Det är svårt att bräcka: Hej, Kalle och Erik. Och Isak, och Ludwig och Arvid och Sebastian och Rebecca och Samuel och Max och Daniel.

I bästa fall får jag allt att gå ihop när jag kommer hem. Jag hoppas på ett tråkigt och förutsägbart liv ett tag framöver. Där livet och inte händelserna som förändrar det tillåts utgöra det spännande.

4 Juni - 6

6 dagar är verkligen påtagligt lite att vara kvar. Städning och packning gör sig påminda i bakhuvudet och på vänstra axeln gör sig en lite pojke påmind som jag inte stött på de senaste 40 åren. Han håller sig krampaktigt fast i trappräcket medan han gör tydligt i det ekande trapphuset: Jag vill inte åka! Eller som en kusin sa, när han var ensam kvar på skolgården och lektionen börjat: Men jag har inte lekt klart. Men såklart längtar jag även hem. Och vem vet: Kanske kommer faktiskt stunden åter. Tanken att i höst skicka doktorandansökan hit har slagit mig.

Blenheim bjöd på strålande solsken och jag kommer sakna vädret. En av schweizarna sa att man aldrig visste hur vädret skulle bli här: I Schweiz var det ett väder i taget. Och det är nog det som skapat det engelska regnryktet, inte mängden eller totala regntiden, men en skur kan komma lite då och då. FÖr vädret är underbart. Sol, värme, vår året om. Idag, åter klarblått.

Å andra sidan är väderupplevelsen beroende av platsen. Jag minns inget dåligt väder - olika, men inte dåligt - i Lövhult. Och Blenheim gav mig vissa ideer om hur man kan förbättra.
En bro över bäcken, ett vattenfall, lite nivåskillnader, får, själva byggnaden var ganska läcker, kanske gräva ut bäcken så den blir paddlingsbar. John Churchill kunde så varför inte jag. Har inte världen blivit mer demokratisk i välstånd och teknik?

Längtan efter Lövhult, platsen framför andra har jag berört tidigare. En plats som tillåter det fysiska, det kreativa, nyttan och nöjet, arbetet och rekreationen. Jag har här tittat på de intillliggande stora ytorna med trädgårdslotter och tänkt: Undrar om de behöver ett handtag.

Inom hus är klimatet annorlunda. Engelsmännen har verkligen en del att bidra med vad gäller klimatanpassning. Englasfönster som släpper genom ljud och kyla, värmesystem som pumpar på för fullt även i solsken. Oisolerade värmeledningar som fryser sönder vid minsta minusgrad. Oisolerade fönster och dörrar. Det kommer jag inte sakna.

Jag måste när jag kommer hem vara mer utomhus.

3 Juni - 7

Vill du veta när du ska åka på en andra semester? Hur du ska trimma det sista i kroppen inför julibadstränderna? Nyfiken på hur du undviker besvär och stök i livet?
Det handlar om planering och tuffa prioriteringar, vilket låter både trist och obehagligt men det kan vara förknippat med en hel del annat också. Allt handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt med rätt attityd. Börja med att bestämma plats för en given tid. Ta 29 Juni-1 Juli som exempel. Tre dagar som du kan göra till de bästa eller värsta i ditt liv. Det är mitt i sommaren. Vädret är fjärran från 25 minus och många har redan farit bort på semester. Men vad gör du inför din strandsejour, eller är det kanske just dessa dagar du ska njuta av en tredagars drömtur till Säffle strand. Man ska inte underskatta det underreklamerade.

Eller tar du tillfället i akt att äta en frukost med goda vänner på en balkong i solskenet. Te, hembakt bröd, eller en tallrik fil med jordgubb? Framför dig ser du ett tomt landskap, rum som du kan fylla med liv, samtidigt som du trimmar din kropp och ger ditt inre den ovärderliga känslan av att göra gott. Eller är det just då du bör välja att ta en tur för en picnic vid en modern industriruin i Hagfors? Som sagt: Underskatta aldrig det underreklamerade. Det fina är att tre dagar kan delas upp i hur många tvåminuterssektioner fyllda till bredden av varierande och berikande upplevelser, bara din attityd är den rätta.

Ta till exempel alternativet att köra en släpkärra efter en bil, en varm sommardag. För mig är just bilfärder heta dagar outplånliga upplevelser. De kanske just där och då inte är full njutning, men då som aldrig förr är man mentalt närvarande på stränder, i bad, med kalla drinkar, i hängmattor, på gräsmattor - överallt på en gång i tanken så starkt att även kroppen flyttas dit. På en strand så är man bara på stranden och glömmer det strax. Fram till 15.00 har du chansen den 29 till en allsidig träning av sällan skådat slag. Då flyttas hela mitt bohag än en gång. Tyvärr finns hiss och lastkärra, men för benträningens skull kan man ta trappor.
Det kanske blir sallad snarare än pizza just för magkonturens skull.
Till kvällen, kanske har du precis kommit hem från en tur av algstudier i svenska insjöar lagom till lättare rörelsepass och tekniska övningar. Då monteras dator, stereo, tv, gardiner, böcker och köksattiraljer. Och naturligtvis blir det fotboll med tilltugg. Den 30:e finslipas muskulaturen, rygg, handleder, händer och mage, samtidigt som din blick och ditt sinne för mönster tränas inför det pulserande strandlivet, genom placering av böcker och filmer i hyllor.
Den sista dagen, 1 juli, är den estetiska toppningen inför sommaren. Under året slappar vi av i vår medvetenhet, men denna dag är det allt som gäller. Då hängs tavlor, väljstyger och dekorationer. Inte minst handlar det om att titta på och arrangera kläder och reflektera över hur du ska styla dig till beachen. Var med och träna ditt sinne.

För mig handlar det om ett tillfälle att återvinna närvaron och lugnet i aktivitet. Jag försvinner så lätt in i själva målet att jag missar människorna just där och då. På gott och ont. Det gör att man senare kan grilla i lugn och ro och bara vara, men man glömmer också den viktiga upplevelsen i stunden.

På kvällen bjuder jag på något jag kommer sakna: Scones och engelsk cheddar. Den osten förpassar Kvibilles extralagrade till sektionen för släckt aska.

Det är längtan! Efter kök, hem, en säng och enstaka saker i vardagen. Men det rymmer också vad jag inte längtar efter: Ett evigt småflyttande, som pågott under ett år och som nu gör att mina saker är spridda i Oxford, Uppsala, Lövhult och i Falun. Tack till alla som ändå huserar mitt.

Så är det bestämt att jag flyttar som student in i en tvåa i Tersen på Seminariegatan för ett år, i bästa fall två. I bästa fall av flera anledningar, men framför allt så skjuter de nästa flytt ytterligare ett år framåt. Och om någon vill hjälpa till så är det välkommet. Vill du ta en tur till Domnarvet för att titta på generatorer, något man gör väldigt sällan i livet så varför inte passa på, så är det fullt förståeligt. Jag har redan fått så mycket hjälp som jag aldrig kan återgälda.

Nu mot solen!

2 maj - 8

Att varje dag höra engelsmän prata engelska, med alla sina udda accenter, att vara omgiven av deras språkpragmatism och diskurs. Det har varit en njutning av symfonisk art, byggd av undertoner. Engelsmännen säger aldrig en sak med ett ord. Det exploderar i betydelser, genom alla kopplingar som det bär med sig. Inte minst finns i precis allt en form av kärleksförklaring till livets komplexitet genom humorn.

Kanske är det det som gör att de tar tre pund per maskin tvätt och torkning i studentkorridoren. Det är en bisarr humor i det som jag inte kommer längta efter, men som så mycket annat så har det inneburit en rutin, en ansträngning - bara detta att kolla om jag har mynt och glädjen i att upptäcka att jag inte kan tvätta idag, som medför en nostalgisk saknad av ett svunnet liv, när det inte längre finns där. Att tvätta i mitt gamla Faluhem var bara praktiskt. Inget annat. Att upptäcka att man inte har kalsonger eller det där extra pundet till torkning så att all tvätt hängs på de redan knappa 7kvadraten för att torka är dock inte praktiskt. En upplevelse att värdera, men inte praktiskt.

Men väl hemnma kan jag svettas fritt i kalsonger, tshirt, strumpor och shorts och få upplevelsen helt genom beröringen av sanden, av bollen, av samspelet. Jag kommer glädjas åt att spela volleyboll igen. Och tennis och golf och allt annat som har med bollar att göra.

Men jag ska inte låta det vara målet i livet. Det är dags att återfå fokus. För lekfullhet i all ära, men när den tar överhanden finns en risk att trovärdigheten försvinner. Usch vad vuxet det låter, men det är sant. Det kan smitta och några saker hoppas jag att inte längre ska vara en lek, att jag kan ta mig själv på större allvar, leende i den glädjen.

1 Juni - 9

London. Idag har jag tagit temporärt farväl från staden som grät ymnigt i avskedets stund. Det var en riktigt blöt dag. Tate Britain fick merparten av tiden. Det är en plats som är så stilla. Och fylld med vackra och trevliga människor. Som London. Man blir vänlig och glad bara av att vara där. Att vara en timme från och bara kunna kliva på bussen som går var tolvte minut - det kommer jag sakna.

I natt klev sommarens nordamerikaner av bussen, och några steg på. Det fick mig att fundera över att jag knappt hört en enda manlig nordamerikansk student här. Endera är de kuvade, vilket inte skulle förvåna mig att döma av de nordamerikanska kvinnor som väljer Oxford, eller så väljer männen Cambridge. Hur som helst så är det ett märklig demografiskt mysterium som gjort att Oxfords ljudbild så domineras av ett urval av nordamerikas ljudligaste kvinnor. Är det en förvisningsfråga? En politisk strategi? Om nio dagar får jag umgås med de trevligare amerikanska kvinnor som valt att bo i Sverige.

För då flyttar jag hem och det ser nu ut som om jag har fått en lägenhet i Falun för det kommande året. Det har konsekvenser, en är att jag får börja köpa traderabiljetter till Uppsala igen. Deja vu? Jag saknar så att ha ett hem och det ska jag få igen. För vad dessa sju kvadrat än har varit så har inte den rätta hemkänslan infunnit sig.

Däremot har året inneburit drastiskt förändrade köksvanor. Jag har inte lämnat någon disk i diskhon utan har fått en vana att diska direkt. Den hoppas jag kunna bibehålla för ett lyckligare liv.

Nu sova.

31 maj -

10 dagar kvar.
Så lägligt för en nedräkning. Och utvärdering. Så här prövas nu min tillförlitlighet till Rolando Villazons toner. Varje dag kommer jag framöver att lista en upplevelse jag kommer sakna, en jag kommer inte kommer längta efter - se där skillnaden - och en jag längtar efter. Till sist en sak jag hoppas inte återvända till. Spooky! Räds icke, jag kommer vara lite själcentrerad i det sista.
Nåväl:
Jag kommer sakna luften och naturen i Oxford. Satsningen på en bilfristad har verkligen givit resultat för dem som vill andas och lyssna. Oxford är en stad till höres utan trafikljud, till skillnad från de svenska motsvarigheterna och London. Som ett resultat kan man gå, cykla och andas fritt. Det doftar natur. Och de bilar och bussar som ändå finns respekterar dig. Idag hade jag krupit åt sidan vid ett rödljus för at släppa förbi bilarna, men inget hände. Jag vände mig om och mötte blicken på en bilist vars leende blick verkade undra: "Ska du inte åka då? Jag väntar." Och i parkerna finns ytor för löpning, tennisbanor, paddling, fotboll, cricket, freesbee, picnics, läsning, utan att man någonsin behöver känna sig störd. Dessa engelska oaser, i ett trångbott land. Hur kommer det sig att vi inte kan åstadkomma detta i svenska städer i vårt glesbebodda land? Att cykla på engelska landsvägar är en fröjd av upplevelser. Som när jag häromdagen snubblade på Blenheim. Överallt finns naturen och historien närvarande. I jämförelse ter sig Sverige som industirell skog och förort.

Å andra sidan hoppas kommer jag inte längta efter ljudet av rullande resväskor. I stort sett varje kväll och dag mullrar de utanför fönstret. De berättar mycket naturligtvis: avsked, förhoppningar, förvisningar, glädje och sorg - livets alla skiften. Men för en som bara längtar efter varandet och blivandet i sig, så representerar dessa ljud själva gränslandet i vilket man inte är någonting eller någonstanns: En mullrande tangent.

Jag längtar efter att laga middag till vänner, att äta middag med vänner, kära. Alla ni underbara, som jag alltför lätt blir frånvarande för. Mycket kan ord säga men inte detta.

Men jag hoppas att vara mer närvarande. Att inte jag till något annat. Ja, jag kommer fullfölja min bibliotekarie utbildning och det kommer vara tungt för studierna är tråkiga, men yrket är vad jag vill vara i de nästkommande 20 åren. Kajsa, du är min stora inspiration.

Så där. Så långt gick det bra. I morgon nästa 4.

Förändringspotential

Och visst är det så att listor medför ett intuitivt upptäckande av det som finns. Borde inte Rolando Villazon finnas med på ett hörn. Där ser man. Livet är aldrig i stiltje.

Listor

Listor är ett sätt att skapa ordning i kaos, att försöka sortera sina tankar när fotfästet sviktar, att reflektera kring vad som är viktigt och mindre väsentligt, att pröva och ompröva var man står i livet. Så därför en lista av vikt:
1. Jussi Björling
2. Placido Domingo
3. Luciano Pavarotti
4. Jose Carreras
5. Jose Cura
6. Tito Gobbi
7. Roberto Alagna
8. Gösta Winbergh
9. Nicolai Gedda
10.Juan Diego Florez

Så var det sagt, så får vi se hur livet förändras.

28 Maj Tosca

En tur till London - har jag sagt det förr att jag tycker om den staden - är befriande. Det är en stad som blir allt mer prestationsfri för mig. Strosa, sitta på en parkbänk, titta på en målning - jag fastnade för Crivelli igår - och så se en föreställning. De har verkligen lyckats när de la National Gallery, ENO och Somerset House i stort sett samma kvarter i utkanten av Parkerna.

Amanda Echalaz var fenomenal. Det var en ny röst och Julian Gavin hade en tenor jag inte hört på länge. Men Scarpia - varför slarvas han så ofta bort så. Det är som om regissörerna inte vet hur de ska handskas med en svekfull djävul som skulle satt svart färg på vilken såpa som helst, precis som Jago. Men de sätter honom i skymundan, som om de är rädda för honom, vilket är helt i onödan eftersom de vet att Tosca kommer ta hand om honom till sist.

Löpningen gick trögt. Jag längtar verkligen allt mer efter en riktigt skön säng. Jag tror att det blir något jag ska investera i när jag väl får ett sovrum. En sak i sänder och hittills har jag bara varit nära i lägenhetsfrågan.

Förråd eller inte det är frågan, som ställer sig framför mig varje dag.

26 Maj

En hel del tankar har snurrat i huvudet, och jag låter nu teorin vila ett tag. Jag måste fokusera. En roman öppnar så många broar. Men innan jag åker ska jag ha verktygslådan färdig också.

Vidare blev jag inte svuren åt idag. Inte för att jag brukar bli det, men sättet som det inte skedde på idag var anmärkningsvärt. Inför en korsning bytte jag fil och fick bakom mig tutningar till svar. Det var aldrig någon fara, men bilisten ansåg uppenbarligen att cyklister inte ska byta fil. Och det är möjligt att man inte ska i England. Så när de kom jämsides lutade sig en medelålders distingerad dam ut och inledde en harang utan like. Samtidigt böjer sig mannen vid hennes sida och sjunger en andrastämma i utskällningen. Så vitt jag vet har deras intensiva parallellmonologer inte upphört än, och jag kan se framför mig hur de sitter där i garaget och låter upprördheten flöda ohämmat: Men inte en svordom.

24-25 Maj

Gårdagen försvann. Bokstavligen. Vart inlägget tog vägen vet jag inte och nog tyckte jag trots allt att tankarna var bra. Vilka de var? Så är det väl med bra tankar att när de väl blivit ett med den värld man lever i, så upphör de också att finnas som enstaka fenomen. De är inte borta, de genomsyrar. Och försök att hitta sockret i en kaffekopp, kardemumman i en kaka, eller ljudet av en surrande mygga en midsommarkväll.

Läsning och tankar är det som annars genomsyrat vardagen. Och boende. Jag har sett en ritning på ett fantastikt objekt: 115 kvm, två våningar, fantastiska rum. Men 3500 för mycket i månaden för min budget. Elas. Men jag måste kopiera ritningen.

Dagens lästips: Patrick McCabe, irländsk så det förslår.

23 Maj - En dag som alla andra

Det är svårt att sova. Hetta, funderingar och festande studenter på väg hem. Men hettan är skön. 28 grader i skuggan och klarblå himmel. Perfekt för en dag i parken med en god bok, tänkte jag. Så min kära cykel och jag - jag kommer sakna den som ingen annan cykel, efter all glädje den givit - gav oss iväg till centrum för att köpa en keps. Jag har nämligen lyckats förlora en hatt och en keps och en cykelhjälm under tiden här. Huvudbonader verkar vara samväldets mest begärliga varor, och i detta väder är det begripligt: Regn och fantastisk sol. Därefter mot South Park. Ja, den heter så och det var inte namnet som fick mig att vända om även om scenariot hade gjort sig för samhällssatir: Ett gigantiskt tält med predikanter i förgrunden, pingsten till ära. 220 kyrkor hade gått samman. Det verkade faktiskt lite spännande. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Jag valde lugn och ro och styrde kosan mot universitetsparken. Väl där såg jag folk "punting" i kanalerna, familjepicnicfiltarna utspridda i gräset. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Tanken slog mig att istället hitta en plats längs Isis/Themsen, som faktiskt har cykelvägar jämte sig under i stort sett hela sin sträckning. Det är verkligen en strålande å-kanal, fylld med handmanövreradeslussar och broar och små dagsemestrande båtar. Här och var satt familjer på filtar med sallad och kakor och kaffe och te.
Kanske var ytorna för trånga, kanske var det för långt bort för att studenterna skulle finna utrymme för att i bakgrunden dricka öl, grilla, hångla, spela fotboll och sitta på sina filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Till sist avvek jag från vattnet för att hitta ett litet trevligt bycafé istället. Jag visste vid detta lag, efter två timmars cykling, inte riktigt bestämt var jag var i förhållande till något annat än just det vatten jag lämnade. Inte heller visste jag i vilket väderstreck tramporna förde mig, men efter 11 km nådde jag Woodstock. Anrikt visserligen, men så vilsen var jag inte att jag förstod på vilken sida atlanten jag befann mig på. Cafëet var ett av de mer ståtliga jag sett. Men eftersom det bara skulle ha öppet 2 timmar till, beslöt jag mig att återvända hemmåt. Nu visste jag dock hur jag skulle ta mig till Blenheim Palace. Och av prakten att döma så behöver det minst en hel dag. Trädgårdarna är enorma.

Så åter i Oxford bredde jag ut min filt med gospel och predikanter i bakgrunden, medan jag på närmre håll såg hur studenter drack öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation. Jag la i från mig boken och tänkte på detta med bön, samtidigt som tusentalet dånade ut sin bön för alla platser i Europas de varit på i högtalarna. Bönen är verkligen ett fenomen som inte ska förringas. Och jag undrade vart de andra kontinenterna tog vägen.

Jag tror inte att några Gudar nödvändigtvis lyssnar och säger: Javisst, ska du få ett radhus. Vi skickar ett på posten. De har nog annat att pyssla med, som att få oss att istället ta ansvar. Och det är där bönen kommer in. Den blottlägger så många väsentligheter för oss själva. Först och främst får den oss att verkligen yttra vad vi vill. Det kräver mod. Och givet den religiösa traditionen så tror jag att bönen oftare är osjälvisk än egocentrisk. Den kräver alltså att vi sätter oss in i andras behov och situation. I ett större perspektiv gör bönen att vi, som Dalai Lama skulle säga det, gör oss av med vår tro på oberoendet och blir medvetna om hur vi hänger samman. Vi relaterar till alltet, kausaliteten, till omvärlden. Och då är det svårt att inte också bli ödmjuk, och ta upp det svar som bönen ofta ger: Var inte passiv. Om du kan så är det din skyldighet att vara ansvarig. Om Dalai Lama sedan skulle kallat fortsättningen för meditation eller lättja vet jag inte, men somnade gjorde jag i parken.

I morgon ska jag nog sätta mig på biblioteket med läsningen, solsken eller inte.

22 Maj 2010

Idag, klockan är Gudbevars över midnatt, är det tre veckor kvar. Och det är vad som präglat dagen då halsontet fortfarande vilat i mitt uträckta inre organ medan febern tagit sin tillflykt till den omgivande luften. Hemölängtan och, ack denna vilja att inte lämna denna trevliga stad.
I annat väldigt lite annat än intressanta samtal om förlagsverksamhetens framtid; jag korrläste en uppsats, som påminde mig om skillnaderna i kultur. Varför skriver man inom vissa sektorer obegripligt luddigt, och i andra så dödligt trågit konkret?

Tankarna för dagen har handlat om förråd och om bostad.

22 Maj 2010

Stämningen i Oxford präglas verkligen av avslutning. Inte minst biblioteket har förvandlats från en plats fylld av skenet från flitens lampa, överfylld av människor som letar efter en plats att arbeta på, till en öde, inbjudande lokal - ett helt bibliotek bara för mig. För nu när det är tre veckor kvar och febern börjar ge sig ska jag fortfarande försöka få en del gjort, bara halsen ger med sig.
I sängen förbereder jag mig på avfärd. En väska till ska köpas, för den sista resan. Låter ödesdigert men jag kommer sakna Oxford. Det är en fantastisk plats. En småstad som samtidigt är världens centrum. Engelskt mysig så det förslår.
Idag är första dagen som jag kan läsa på ett tag. Det känns skönt. En filt, en gräsmatta och solsken och en bok. Vad mer kan man önska en dag som denna.

Onsdag den 19:e

Jag kliver in med två månaders uppehåll. Vad hände? Mycket. Nog om det. I dag ligger jag nämligen med feber, ingen snuva eller rejäl hals, bara bra feber. De jag talat med har frågat: Varför det? Jag vet inte! Det var inte ett medvetet val, en väl övervägd och fullföljd plan. Vi är ibland besatta av att rationalisera det vi saknar enkelt inflytande över och samtidigt lasta över den ansvaret på det vi rår över på samhälle, institutioner, livet, andra - när det går snett. Då slipper vi stå i spegeln och säga: Det var mitt fel! Men skuld och skam gror om vi inte tar beklagandet vidare till ånger, bot och bättring. Det låter kristet konservativt men är snarare den enklaste vägen till individuell kbt-pragmatism. Nåväl: Jag slappnade av, jag njöt och lät febern komma i solskenet på cykel till blomsterträdgårdar och opera, utan att mota med sömn, dryck och vitamin.

Men första responsen på slutuppsats har kommit och det är inte utan nervositet som jag väntat: Inte bara för att jag var distraherad under skrivandet, och nedprioriterade det tidsmässigt till ett minimum. Jag är på bortaplan vad gäller ämne - de andra har pluggat film i tre år - språk och kultur. Allt jag har att mota med är ålder och ämnesbredd. Så när en Oxford "professor" säger att en slutuppsats är häpnadsväckande excellent, så värmer det. När texten sedan läggs ut om hur värdefullt det varit att ha mig med på kursen, så rodnar jag nästan. Det är skönt och behövligt. Men nog bultande på bröstet. Febern rusar av den fysiska aktiviteten och det värker i muskulaturen. Så bättre att lägga sig platt en stund. Resignation har sina stunder av välsignelse.

Måndag 15 mars

Igår önskade jag att Warren Buckland skulle växla spår i sin föreläsningssvit och mycket riktigt gjorde han det. Repetition kräver förnyelse till sist. Och jag antar att hans pedagogiska tajming var perfekt i att fördjupa inblicken i festivalernas betydelse för filmen. Och festivaler är betydelse fulla. Oxford är en festival. Men engelsmännen lider av vintern; som någon formulerade det "We are a gardening people and everything is a month late". Jag njuter av värmen och blommorna. Referenspunkterna är helt enkelt olika. För mig ligger festivalen där. I morgon blir det lång dag i parken.

Festivalen markeras också av det faktum att jag kan återvända hem redan den 6:e maj. jag har visserligen haft 40 timmars studievecka på mina heltidsstudier för första gången - bortsett från de tillfällen då min överambition fått mig att skena - men jag tänkte inte då som en studievägledareformulerade det: "We seem to have compressed everything since we introduced a new system. Now everyone wonders off and has nothing to do during an extended summer."

Men det känns bra. Speciellt som korridoren plötsligt fått ytterligare två boenden som valt vår korridor eftersom det var så stökigt i deras tidigare. En av dem hade fem tyska kamrater skrålande hos sig när jag försökte läsa och den andre röker på rummet. Så ironiskt nog, när jag väl vant mig vid kanadensarna, så blir jag troligen tvungen att flytta. Tobaksrök i korridor och på mitt rum funkar inte. Märkligt nog är det tillåtet. Vi får se hur kafkaeskt det blir denna vända. Slutsatsen kanske blir den gamla goda: Vänta inte, följ dina instinkter om du anar oråd. Men imorgon blir det parken och accomodation office.

Lördag-söndag 13-14 mars

London. Det är min stad. Oxfordbussen tog mig dit efter änne en kanadensisk natt. Richard Hamilton i Serpentine Gallery, promenader och te i Hyde Park, National Gallery, denna oas. Seurats La Grande Jatte blir starkare för var gång. Till sist ENO och Philip Glass Satyagraha: Det visuella förenade det andligt meditativa i det indiska med en politisk styrka och avskalad skönhet som gjorde den fantastiska musiken all rätt. Släck ner ett rum och lyssna.

Söndagen blev långsam läsning till sent på natten, vilket försköt min rutinväxling. PÅ tisdag ska jag upp klockan 7 och springa, onsdag, torsdag samma sak. På fredag en snabbis till Falun och på lördag är det vårdagjämning. Hylla era vårgudar och gudinnor så som ni finner lämpligt: Dyrka dem.

Mental uppdatering

Ibland görs det tydligt hur beroende vi är av teknik. Datorer och telefoner tillåter oss närma oss dem som vi är långt ifrån, gör det möjligt att kommunicera och känna närhet. Att så äve är fallet när människor befinner sig nära i tid och rum är visserligen tragiskt, men när dessa faktorer separerar oss åt så är våra möjliggör tekniken något. Kanske gör det att vi blir navelssträngsbundna till varandra mer än vi borde, men personligen så är jag beroende av dem jag har nära och kära, mer än flyktiga impressioner och upplevelser. Kalla mig trygghetsnarkoman, jag blir inte ledsen alls.

Min dator kraschade – moderkortet brann och telefonkorten tömdes på samma gång. Kommunikationen bröts och detta var en av orsakerna till frustrerande veckor. Jag hade glömt bort att man kunde köpa telefonkort på pressbyrån. Sådana är våra vanor i förändringens tidevarv, de tränger bort det som varit in till det förflutna. Därför är det skönt att kunna skilja på liv och vanor. Vänner, platser, ting jag har relationer till på ett annat sätt än en lapp med en kod på från ett biträde trängs inte lika lätt undan. Dem saknar jag och längtar jag till, njuter av trots att de inte är här och nu. Det gäller bara att påminna sig om rätt saker. Det kan bli fel om distansen får ta överhanden. Att jag tog min gamla dator utan ”o” på tangentbordet till England förbättrade tillståndet, men skrivandet försvann.

Det blev så tydligt hur beroende jag är av det; Närhet, trygghet, människor, upplevelse och utbyte, motion, musik och skrivande. Lägg därtill havregrynsgröt och en kyss och jag är en lyckligare man än kan tänkas. Den sista är dock fullständigt personligt reserverad.

Tid och utrymme fylls med det som finns tillgängligt. Så meditativ reflektion, löpning och läsning tog överhanden. Ingen av dem gör sig bra i mitt gula krypin, som sakta kryper in under huden nu. Filmfrossan som kurserna erbjudit har kanske gått i fel riktning just nu. Det är amerikanska independent filmer som Lizzie Bordens Working Girls och engelsk, iransk och italiensk realism som de Sica och Kiarostami, brittiska försök att hålla sin industri intakt som John Maybury. Många existentiella dystopier, trauman och alienationer blir det. Förra helgen flyttade vi in med Arwens saker och lite smått från mig. Framtiden log.

Dåtiden då, för vad fylldes tiden med en normal vecka före Oxford. Vad bestod min existens av, meningen och värdena? Frågan är relevant eftersom ingenting är sig likt. Jag räknar till 168 timmar på en vecka, varav 50 timmar gick till arbete och ytterligare 20 till studier. Eller därefter 50 timmar studier och 20 till hobby. Det var endera njutning eller frustration, och därmed sagt att det fanns passion i det. Hela tiden passion som kraft. 55 timmar passerade timmar till sömn och mat. Tyvärr var det mesta rutingöra, liksom de 12 timmarna av städning och praktiska göromål. Men även där fanns tillfredsställelsen av att somna in i en skön säng efter fullföljd dag, att vakna, att njuta av ett hem i ordning eller möjligheterna i ett bra skafferi eller kylskåp. Det gav en känsla av förhoppning och möjlighet. 10 timmar ägnades till fysisk aktivitet, oftast i sällskap med andra. Vilket gav endorfin och den där existentiella kicken av gemenskap och utbyte av tankar, erfarenheter och intryck. När andra berättar är livet gott. När de vågar ta sig tid och anspråk att berätta. Därtill kom 21 timmar till rent socialt umgänge. Kan det ha varit så? I ungefärliga svängar. Livet är för kort för dödtid. Så var det nog.

Hur ser det ut idag? Lektioner och studier 50, Sömn och mat 55. Stirra i taket ed 8. Träning 5.
Praktiska göromål och resor 15 (i snitt). Besök i Sverige 25 (i snitt), nätkontakt 10. Summerar jag så är skillnaden i tid inte stor. Fysisk överlevnad: 55-55. Praktiskt 12-15. Socialt och träning 31-35. Arbete och Studier 70-50. Träning 10-5. Aktiv dödtid 0-8. Däremot skiljer sig innehållets karaktär åt. Sömnen är orolig, studierna saknar socialt sammanhang, träningen är ensam, det praktiska är ren rutin och det sociala är mer fokuserat och intensivt, och sällan bara socialt. Ah, här finns melankoliskt utrymme för den som vill grabba tag i det. Summa summarum längtar jag efter maj månad av andra skäl än själva våren.

Tanken för mig in på en idealtillvaro. Arbete och studier 50 timmar, där arbetet är socialt och studierna utvecklande i en social miljö. Sömn och mat 60 timmar, med den sköna sängen, närhet och kreativa och meningsfulla stunder, njutning, vid spis och matbord. Träning 10 timmar, med löpning och något med andra. Praktiska göromål 13 timmar, som kan vara kreativa och framför allt i framtiden tillsammans, så att det upplevs mer som varande tillsammans än rutiner. Socialt umgänge 35 timmar, på tu man hand och med andra. Det kan vara ett gott liv. Jag slås av att varje siffra döljer romantiska föreställningar. Livet är härligt.

Återigen: Strukturernas enda mening är att skapa reflektion över och tillfällig orientering i livets mindre rutiga och linjära natur. Som att vandra i fjällen. Man tar ut en kompassriktning, men det är inte nålen och gradtalet som står för upplevelsen eller själva vandringens nyanser. Stigen, stenar, tuvor, små bäckar och naturens alla andra formationer styr varje steg. Kompassen är bara där för att hindra oss att gå vilse om vi förirrar oss. Inte desto mindre är den bra att ha i fickan.

Livet är också bräckligt, precis som alla de saker jag lyckats krossa de senaste månaderna. Det är en ny typ av stress som infunnit sig, rotlösheten av att inte ha ett hem ännu. Att inte ha en geografisk mittpunkt i ordning. Jag är i rörelse, i limbo, utan att egentligen komma varken från eller till. Jag tappar saker, lämnar halvfärdigt, hinner inte vad jag vill och det är ovant. Förr har jag varit tidsoptimist, men jag har mestadels också klarat av att åstadkomma det jag föresatt mig inom ramarna.

Allt, och det är i ordets rätta bemärkelse, inte i betydelsen det enda lilla, är Arwen, fjärran vänner och familj. Om det tog en månad i Oxford att komma till rätta, in i rutiner, så är det nu dags att finna en väg ut ur rutinerna och in i varandet igen. Hur jag ska göra det? Enkelhet, enkelhet, enkelhet. Gå tillbaks till grundspelet. Claes, jag ger dig denna gång rätt! Säkra framspel, enkla pass och raka avslut. Det är just nu mitt fokus. Samtidigt har mer än halva tiden redan passerat och det är dags att börja avveckla, som någon sa.

Saturday 27 Feb

Idag sökte jag mig till Oxford Modern Art och Miroslaw Balka. Han har varit spännande sedan 90-talet och efter mycket om och men, på väg att ge upp, hittade jag lokalen, som var insprängd i ett hål i en vägg som jag passerat två gånger. Det är frustrerande att se skyltar som all pekar mot en och samma korsning och att inte se det man söker. Lokalerna var fantastiska men Balka var en besvikelse. Mest för att jag inte var i rätt läge. Jag ville ha en upplevelse, som grep tag i min lekfullhet, som eggade existensen och sporrade politiken. Precis allt det som utställningen faktiskt gjorde. Men referenserna grep inte tag i mig. Basen låg politiska sammanbrott och förintelsen, mötet mellan natur och mänsklig förnedring i fattigdom och förtryck, samt i science-fiction och guldfärgade rymdvarelser. Andra vandrade omkring i utställningen med lånade guldoveraller och blev därmed en del av det hela. Jag hade mitt blå regnställ och det förflyttade mig inte på samma sätt. Jag ville uppleva och inte agera idag. Så jag gick vidare till Oxford Museum som hade en mycket minimal utställning om fornhistoria (Falu museum har mer omfattande på alla sätt och vis). Resten var tillfälligt stängt. Forfarande sugen på en upplevelse cyklade jag omkring bland byggnaderna och njöt av det som blivit vardag: En exposé längs gatorna av magnifik arkitektur från 13-1700-talen. Nästa vecka ska jag börja utforska den interiört. Fortfarande i jakt på upplevelsen. Dagens stora upplevelse blev annars att teckna elavtal. Ja, om man flyttar ihop, så är det faktiskt en eggande upplevelse.
Efter en curryomelett ägnade jag eftermiddag och kväll till att skriva klart en ansökan till doktorandtjänst i matematikdidaktik. Jag får den nog inte, men det vore enormt roligt.

Today I went looking for Oxford Modern Art and Miroslaw Balka. I was yearning for an impressive cultural experience. And I have to say, the crossroads and roadsigns of Oxford makes an enigma worthy of any postmodern piece of art. Every signed pointed to a specific intersecition, but there the signs suddenly pointed in different directions. And Oxford Modern was nowhere to be found. I cycled around the four blocks twice until I found a hole in the wall. THe galleries were impressive, but Balka was a disappointment. Some of the installments were really striking and impressive but the mixture of fading references to the Holocaust and political Polachs dressed out to space men in golden suits was simply not my thing today. Some visitors put on suits and walked around as part of the exhibition, which made it better. Surreal and intense.

After a vistit to Oxford Museum - not much to say or see - I cycled around and enjoyed the architecture. THat is a mixture I like, buildings of all sizes from 14th to 18th century. Such a beauty that so quickly becomes everyday life. Next week I will begin exploring the interiors.

Todays greatest experiences was signing a contract for electricity. I like the idea of moving in more thant I can ever express. Thrilling in every sense, I guess. And I like being able to browse Oxfam book shelves to find £1 books in English.

Friday 26 Feb

Till frukost gjorde jag klart kalendern för 2010, sent om sider. Under löpturen bestämde jag mig för att börja skriva på svenska. Fråga mig inte varför. Det kan vara så att hemlängtan är större än tidigare. Otvivelaktigt var det inte beroende på det engelska vädret. +10 i skuggan och fullt med blommor på gräsmattorna.
Jag läste lite, tänkte en del, skrev lite på en ansökan. Det kändes nödvändigt och lustfyllt att i varje fall söka en doktorandtjänst i matematikdidaktik med språklig inriktning.

I finished the 2010 Calendar at breakfast, better late than never I guess. Please email to order a copy. Running in the park I decided to write in Swedish, first and foremost. Don´t know why. Perhaps I am homesick. Undoubtably, it wasn't due to the English weather. +10 and flowers on the lawns. Can't complain. It was a fantastich day in the sunshine. THen I read a bit, did some thinking and wrote a bit on an application. By necessity and pleasure I have to at least try to get the announced Phd position in didactics - mathematical language.

Wednesday-Thursday 23-24 Feb

Wednesday 24 Feb
It was a highly productive day, although in the end of it I proclaimed I had done nothing. Perhaps that is what it is like to have fun with what you are doing. Nevertheless, it is time to summarize the first month. I like summaries for no other reason than the opportunities they give to see patterns and phenomena in life. It is easy to just walk the treadmill.

As expected, I miss my sweet princess daily and long for her intensively morning, day and night. I miss family and friends. Studies are approximately the same as in Sweden, and my English is good enough to cope. I have yet to establish a social base here. Experience from my own life and others shows that it takes a couple of months unless you go partying. To befriend Englishmen must be next month’s goal here in Oxford.

Sleep and noise have been in a constant conflict, which is good has affected my whereabouts and mood ever since I got here. I need to find good earplugs.
What have I learnt? First of all, UK is a nice place to live. The weather is fantastic. Canadians are slippery though. And I have been tuned in more and more to social and pedagogical approaches. I guess I do belong there. I like evaluation and seeing patterns and connections in people’s behavior. Also, flying easily becomes a habit.

What have I done? I have bought new clothes. That’s the major achievement so far, and talked to a lot of interesting people after all. I have found the joy in seeing the world from a bicycle. Spotify and BBC are nice too.
What have I not done? Although I have done some reading, writing, running, I have not really started reading, writing, running the way I would like to. I have not established a social life.

Thursday 25 February
Sunshine +10; I am sorry to say. It is a lovely day for many reasons and as usual Pete Boss lecture is a whirlwind of inspiration and fun. So the warm spring rain really didn’t matter as I went to finally get into Grand for afternoon cream tea. I have to say it is overrated. Tea was served to early, scones were like buns and the atmosphere was that of a postmodern pub, a mixture of new and original decorations that made it more trendy than classic or cosy. Overcrowded, noicy and glossy. Still remains to find my tea spot in Oxford.
Today was also the day when dear Emma at Accomodation Office was going to solve all my problem’s. Joyfully I entered and asked to see her. After a few minutes she arrived, well prepared with her list of available rooms in her hand. She smiled as from expectation of something good to come, to my surprise and asked how I was. She had never been social before. I couldn’t make out if it was because she too was glad to finally help a fellow human being in despair, or if it was her smile was related to that of a dog who spots a new toy. I preferred to believe the former, and told her I now new what room I wanted. In the back of my head, I saw the image of the keys that the reception staff had seen and how they had checked told me the room was available, maintenance staff who had cleaned the room. I told her about it. “H2b?” she said. She still smiled as she threw a glance in her papers. “It’s still under contract, isn’t it?” She turned to a colleague, who looked up and said “Yes, it is”, with a smile. Or was I imagining? “But he has moved out. Left the keys and the room is cleaned.” I said. “He is still under contract”, was all she said and I had to ask “What does that mean?” hoping for an opening. “That he has paid the rent. The room is not available.” she said. “And you can’t contact…” “No”, she said still smiling, I think. I was a toy for fun. So I resign to my room and the idea of a good insulation board. Spotify and BBC are nice.

Tuesday 23 Feb

2.30 The first Canadians arrive home. 4.30. A second round of Canadians make certain that no one is awake. How come Canadian women are so loud? Any hypothesis that may add to my understanding of this breed is welcome. 7.00 Alarm bell decided to wake me up, but in spite of the fantastic night I felt much better in body and soul than the day before.

After some budget work I read an article and went to lectures/seminars where I did well. 45 years old I still like to get positive feedback after the seminars by Oxford professors. I guess I am vain as well. We discussed capital sins this weekend and I seem to be guilty of quite a few. Vanity, lust, envy, gluttony, wrath, ignorance, covetousness,pride; I’ve got it all. That isn’t …good, is it?

At the end of the day I felt tired, but hopeful. Tomorrow I might be able to swap rooms. The mysterious Taiwaneese guy has checked out. Yet, my neighbour has changed his story tonight, saying that his (and thus that) room lets a fair amount of party noice in from the next door corridor common room which is situated on the other side of those rooms walls. Perhaps, It is time to settle in and embrace Canada instead.

Monday 22 Feb

I had to stay up and read. Had to get up early to read. Head aching, throat getting sore and my entire body screamed: Let me get a fever and just lie in bed for a week. I emptied the orange juice and poured honey and tea into it, with an assertive NO, for an answer.
My presentation wasn’t all that bad, but I was tired and perhaps not as clear as I could have been. People, 20 or so, were spread out in a 100 seats auditorium. I went home to finish the assignment for Tuesday, which included watching Room with a View, which was nice. Florens is amazing on the screen.

Friday-Sunday

It is good to be home. Enjoy it my friends, doing as little as possible with the one’s you love. No wonder it took so long for Arwen and me to leave Uppsala. But on the way we managed to see our new flat. We will have to walk-in-closets and two bathrooms. Quite a setback to find that there wasn’t a view over the cathedral and a water landscape from a big balcony. And there wasn’t a washer in the bathroom. Can you imagine?

In Falun we both had a lot of studying to do. It was still nice to be together and really nice to see mother as well. I am a lucky guy. I am marrying my sweetest friend, a beautiful, angelic and intelligent princess, and I could not wish to have a better friend for a mother, than my mother. Still I cannot help missing my other friends. I am hard to please, aren’t I?

Coming to Lövhult just completed the set of three homecomings for the weekend, which past all to0 quickly, but I felt at ease when I left. We are getting into a routine, which makes it less scary to part, yet harder still since I just want to be in one specific place, more and more.

Maybe nature tried to tell me something, although it may be a bit egocentric to believe that all the winter chaos was to get a message through to me. Taking the train in good time from Uppsala should not be a problem. 17 minutes, what can go wrong? And I stood there wondering if I should take the five minute earlier replacement bus instead. Opted it out since the bus takes longer. Bad choise. All was well still when the train left 20 minutes late. Thought I was lucky since the previous train to leave was 187 min late. Then it stopped. And no word. 15 minutes passed before it moved. For a few minutes. Then it stopped again. I was not the only one worried when after a while we got the message, with a tone as if nothing was the matter, that the train would not go into Arlanda. Instead passangers who wanted to depart there had to go to Upplands Väsby and take the next return train back or get off at Märsta and try to get to Arlanda as best as we could. I did. No taxis available, but a bus was to depart in 12 minutes.

Eventually, I got to Arlanda five minutes before the plane departed. But checkin was closed. I had seen several options flash by: Returning if possible to Arwen and never leave again. Staying the night at Arlanda or with Arwen to take the 7 o’clock flight. I didn’t expect to find a ticket two hours later. Well at Heathrow bus station, I saw the back of the bus leaving. Apparently the bus driver didn’t see me waving and running behind it. But all in all, at that point what is another 30 minutes wait.

If you ever get the opportunity, get married to a magical princess. Or prince. Someone may say, what do you now about that? Your just engaged to one. Well, I got a vivid imagination and a pretty good idea that it will only be even better.

Oxford was raining. Cold rain. Headache, dry mouth, feeling cold and sleepy. I mounted my blue Viking bike and got off to the morning seminar after I packed my bags. I feared I would be grumpy, cold and tired when I got back to Sweden. I feared I would be a mess.

Pete Boss spoke about Bazin and in the interval we talked about French philisopher and cultural science in general. He commented Deleuze as the last grannd narrative, regarding film theory, which is true, and as a theorist who forgot the audience. I felt revived. I believe in the audience. I love the audience. Reception studies are inviting me daily. Moreover, he spoke about Sokin and his challenge to overtheorised criticism and the science envy in cultural studies. Interesting. A nother nudge towards receotion studies, antrhopology and phenomenology. Got to bring Merleau Ponty back to Oxford. Ordered Sartre. Must also check my film literature for Staiger.

Rain poured down as I mounted my bike to go to Westmister College. 40 minutes in jeans. I stopped down town and bought a pair of dry Umbro soft pants and a BLT-sandwich. Wet and cold I got there, and was reminded that the heating system had broken down. Critical media studies may not be done in an advanced way, although we covered Althuser, Marc, Gramsci and the Frankfurter school in an intense and inspiring way.

I dreaded the end and going out in hte rain again.

Home, shower, get dressed and go. I was washed out. And got on the bus, which was late. I thought I was 20 minutes early but got just in time. And it all poured out. I was on my way home in a happy body and soult. So my friends: Get yourself a prince or princess. If you donät already have one. If so. Give her or him a hug.

Wednesday

I got up and started writing. Feeling the time pressure hanging over me. I really wanted to 1. Finish the essay on Ranciere. 2. Go through 2347 newsarticles where Alexander Payne and Election were mentioned. 3. Read two articles by Bazin. 4. Write a comment to them 5. Write an analysis on Renoir¨s Toni, 6. Collect a parcel 10 km away before the seminar at 17. I simply was too tired to make it. So I skipped number 2,

When I got home after the seminar, whuch was shortened because of technichal difficultues I was just sitting there and spent some time with my favourite girl on Skype. Then I started browsing articles and did a structure on what I could do for the presentation.

I fell a sleep too late.

Monday-Tuesday 15-16 Feb

Some guys have all the luck. Not only do I get to see my love next weekend, I also get to be first in line to do a presentation next Monday. Looking at it from a Swedish perspective the English assessment system is has its ups and downs. First of all the grading system is rigorous. 100% means A. Fail meet a deadline with one minute 5-10% off. 24 hours, and it is 10-40% off. For every assignement the details are clear, as are the criteria. In this respect, we are way behind. Fail to attend a seminar 5% off. Sick? See a doctor and write and appeal. Each class is based on handins, not graded but you get points off for not handing sufficient material in, a presentation (40%) and an essay (60%). For two of the courses the presentations are spread out over 10 weeeks, and I am lucky enough to be first in line. At least it will be over and done with.

Otherwise I am mostly studying. I have another essay (5000 words) to handing for French Philosophy I Falun. I did some more running and have been chatting with Frank, who is also writing something. And yes, risotto is an art yet to master.

And perhaps the room swap is drawing to a close. I went to the accommodation office, to meet the mysterious administrator who had written that I should to enable a room swap. Hope was brief, but accommodation turned out to be less accommodating. I reminded her of our email conversation, but her eyes were both blank and repellant to what I said. Which room do you want? She aske. Well, I do not now what rooms are available, do I? I said. So you don’t know at all, which room you want? How could I? I asked. After the series of exchanged questions, she sighed and left without a word. After two minutes she came back with a folder. So you don’t know what room you want? she repeated. No, I said. I don’t know what rooms are available and where they are situated. What rooms are available? Well, I have lots of rooms, so I don’t know either, she said. May I have a copy, I enquired. No. I suddenly realized why they charge for room swaps. It was a measure of the subjective bother. After a few more questions I finally got some kind of an answer: Go to the reception of Clive Booth Hall, and ask them instead. Do they know what rooms are available? I asked. She didn’t know. I left her to return to her world of ledgers and went back to writing.

Friday to Sunday 12-14

I was tired. So tired that I lost track of days. But last Friday was Thursday and Thursday was Wednesday. Just to get rid of any confusion, or addying to it.

My vision was to read and write intensively Friday. Not much happened. I am however getting used to turning night to day and sleeping very late. But I cannot say I like it. What happens the day after is that I sit by the computer and manages to get nothing done. It takes a lot of work do actually do nothing. I had a nice cup of tea though. Getting a drop of tea in Oxford is not as easy as it sounds, given the enormous number of cafés. Saturday and Sunday I failed to get a seat at Grand Café which is legendary. Even Starbucks and Costas were full, so I went to Tescos and bought a teapot substitute for 50p and had myself a cup in my room, while diving into the confusing depths of Ranciere. He isn’t all that confusing, but since he repeats his message over and over, I get the notion he has more to say. And I still have to figure out exactly what it is he wants to tell me specifically.
I have also done some running in the parks. It is heaven. And cooked some fantastic food. Whatever my expectations where of going to England and living in a corridor it was not to revive my enthusiasm for cooking. But I am actually having fun in the kitchen again. This week my mission is to do something with Brussels sprout.

These were strange days, and maybe my displacement was due to the feeling I should have been in Uppsala. There 11th was one a double anneversary, 12-13 was one and then Valentine's Day. Oxford was busy these days, but my mind was elsewhere.

THursday-Friday 10-11 February

Thursday 10 Feb
From some reason I didn’t get much sleep. Honestly, I don’t know. Tossing and turning, I was. The morning still was a bright one, I got some of these need-to-dos done and above all in the early afternoon my baggage arrived. Happiness can come from such simple things. It is just a matter of focusing and appreciating on the right thing each day. I just love her so.
To late for comfort I started writing my first ever rewrite. It really bothered me. And with that in the back of my head it has been a constant struggle between that anxiety and the invaluable learning experience it offers. What do you do when your excellence suddenly is rejected, and you cannot simply say “it’s a matter of perspective and preference”. In this case I had to face it.
After class, primarily a viewing of early documentaries by Grierson and Flaherty, reminiscing my own childhood experiences of documentaries at school. A reel sounding in the back of the room, and spellbounding poetic images of the world as a struggle capturing the mind of a young boy.
I kept on writing till four thirty and was glad I did. The writing as such was probably the worst I have ever produced, but outside the party people were running amok. I blessed that cursed rewrite, because it saved me from waking upp.
Friday 11 Feb
I do not understand inner life of my mobile phone. If anyone can deliver an explanation why it suddenly has decided not to wake me up at 8.25, I would be ever so grateful. After all, I have tried to turn that 8.25 off for half a year. How come it chimes at the time it is programmed to go off. I woke up at nine, and found myself in a hurry. Coffee, sandwich, bacon, egg for lunch and off I went.
I thoroughly enjoy Pete Boss’ lectures. He walks around the room with a giant mug of coffee and delivers, in accordance with a very well prepared material, a stream of consciousness on early realist films that mixes fascinating trivia, philosophical remarks, theoretical comments with a down to earth outlook.
A nice 30-min bikeride took me to Harcourt Hill and Westminster College and the most relaxing class of the week: Critical Media Literacies. I cannot help think that it does my confidence some good to summon up the weeks seminar, finding that among all these Englishmen, Canadians and Americans I do alright. What it does to my ego in the eyes of others is another thing.
Check out Pete Boss criticism by the way:
http://screen.oxfordjournals.org/cgi/pdf_extract/27/1/14
And if anyone in this wide world hasn¨t heard it yet: I have found what and who defines what is good for me, good in life, life itself. It is the loveliest and only rosebuddaisy. Today,it is three months since our first date. Three months and a week since she said yes.

Tuesday 9 February

The sun was shining and somehow my alarm had decided to respect the silence mood for once. There were only three reminders chiming when I turned it on, but not even that could make the day less bright. A simple phone call informed me that I would be contacted by a courier service that would deliver my lost baggage at my doorstep tomorrow. I spent the morning reading before class on nationality, subjectivity in the global world and British cinema.
The lecture and seminar made me think. The lecturer had just talked about nationality as cultural belonging, as communicative discourses, media constructions, existential, habitual security net in what we can take for granted or recognize when we feel lost. And I can´t help feeling lost when someone changes the topic suddenly to say: “Anyway, the weather is nice today.” He uttered the words as we walked from lecture to seminar room. To him it was a moment of cultural belonging, normal discourse. For me “anyway” signaled “in contrast to what we just said”, so I wondered what we had talked about that wasn’t nice at all. But I new it was only me who was lost in national discourse.
Like one of the English students said about half a year in the US: “here is this huge gap when it comes to humour and references. You would think there was more of a common ground. Instead there were constant misunderstandings.” (I cannot guarantee I give an exact quote since construction workers were pounding outside and the echoing room. And I couldn’t help thinking of all the times I wondered what my former Norwegian college actually meant, although she spoke perfect Swedish.
We were asked to introduce ourselves to the seminar group, with name, focus in our studies and a comment on our nationality. I couldn’t, as always, just produce the ‘Swedish’ answer: “Swedish, but we are have a very low key sense of nationality.” Sometimes comments and questions are like Rorschack-tests. It is nice to treat them as such as long as the subject isn’t changed too much: So I said “Swedish, but since I am going to marry an American, I assume my sense of nationality will be a blend in the end.” I gave all allowance to the fact that culture always is affected by global trends. After all we were talking about our sense of nationality, of perceived and conceived subject positions. Then he surprise me with a follow up question: “So if or when you eventually have children, what will they be? American or Swedish?” I hadn’t thought about it before, and I recalled former pupils who either try to distance themselves from or longed for a closer relationship to the most distant nationality of the two they had been brought up with. Seemingly, after a very thorough examination of all facts available, my conclusion is that any enforced second nationality creates an opposition, whereas an explorative approach based on curiosity results in a more natural relationship to the culture. However, I may in the future both revise and add to this statement.
The seminar addressed limitations of being caught in a subject position, or the frustrated defense against being caught in a definition. One of my fellow students stated with what I perceived as a politically correct arrogance: “I don’t acknowledge ‘nationality’. I cannot see myself as English or British. I am European”. The new liberal concept of nationality was presented. All concepts of nationality are defined as inclusions and exclusions. ‘European’ include a specific set of values, but is still opposed to being Asian, American, African, Oceanic, South American. It is still full of can’ts and cans. I suddently could define myself in numerous ways: Jakobsberg, Västerås, Haga, Falun, Utanmyra, Dalarna, Västmanland, Sweden, English or American too for that matter, regarding my present and future position. However, I have a hard time to see myself as European, although I know I am. History, culture, legal issues, traditions and politics make me a European. What my dislike to the concept tells me is how much I regard ‘European’ in a political, legal, cultural and philosophical perspective – an abstraction and intellectual influence, just like British is opposed to English. As it said in this weeks text by Kumar: “ ‘English’ evoked a people rather than a state , with a specific set of traits regarding rusticity, emotions and common history: a notion of something smaller and gentler, compared to’ British’: something hard rather than soft”.
On the way home I thought of what constructs me the most: cannots or cans. I do react strongly when someone says I can’t, mustn’t, shouldn’t. It isn’t that I want to do something different, because when people use those words they usually have some kind of a point, and out of respect alone I would generally do things their way, but it is the relationship between the imperative and the trust in my judgement that makes me react, I think. Where there are can’ts, shouldn’ts and mustn’ts there seem to be a need for an external domination of the will and mind; a prisonlike state, as if the internal “I” cannot be trusted. I guess I am a sucker for trust. Trust is sexy.
Running, trying to find an entrance to the park system, actually the park system altogether, I kept thinking. I wonder how I became so sensitive to distrust and exclusion. In general, I go back to my dad-experience, but I cannot find the answer there. Maybe it has something to do with the fact that I wasn’t trusted as a child. Can you tell me what is wrong with wanting to see firsthand what happens if you jump from the top of Svampen in Örebro? I was a curious child!
Still, I hope I act in accordance with the idea of an open mind and more often ask if something is possible, wanting to try things anew instead of saying can’t, mustn’t, won’t, don’t and shouldn’t. There are so many things in the English culture that I wonder about and really could say “I don’t like it” about, if I didn’t and don’t give it a second or even a third chance. But I even begin to accept the plumbing, the separate hot and cold water taps, the closing hours of the supermarket and the typically British asphalt. I have learnt to accept the rugs and coffee. Eventually, I will learn to appreciate paying £2,8 per machine+dryer doing laundry.
Still there are things I can’t learn to live with. It is far from the Britain it used to be in the 70’s, with people smoking at the cinemas and the supermarket, but still, so many smokers. I don’t think the percentage is worse than in Sweden, but there are more people cramped in on a tiny island. Also, there is here as everywhere else, so many people who cannot understand how others, like the Scots, Irish etcetera, can think and react the way they do. I guess when it comes to identity and nationality we live in a time of subjectivity, rather than empathy. I hope that I will manage to go against the grain, in the end.

I guess todays seminar addressed me.

Monday 8 February

I have seldom woken up so often in a single day as this day. That I left Arwen in the morning set the day's mood. I had to check in a bag since I wasn't assertive enough carrying my backback. It probably seemed to weigh 60 kg, but it was the weight of separation that burdened my shoulders. The result was I had to check a bag in and could only take the laptop as handluggage with Viking Air/Aer Olympic. Boarding made me wonder since it was me and an Mid-Asian conference or something. I couldn't make out if they were all from one and the same country, possibly Iraq, all in transit. Moreover we were all asked to step outside to identify our luggage, although once outside mine was presumably already on the plane since I was not in transit. Still, it made me wonder if I really was on the right flight. I fell asleep before we had left the ground, but was constantly disturbed by two charming kids who were running up and down the isle with exited voices to go with the running. I opted not to trip them, in order to get a proper sleep. I fell a sleep between every other run as it was.

A thump finally woke me up as we touched ground and I still wasn't sure I was in England or if I had landed in Iran. Getting luggage was chaotic. People didn't seem to now what bags they had, and together with quite a few I couldn't see my luggage. It was gone. I filed a complaint and missed the bus with two minutes, but thanks to nice traffic still made it to class with the same margin. I got approximately ten microsleeps in the coach, and probably more in class. I sat in the first row and couldn't keep my eyes open. I think I got it all anyhow, and just hope that I didn't cry out "Arwen?" during one of the many micropauses I took. Dreaming came quick and every time I closed my eyes I suddenly was in the same room as my love. No wonder I fell asleep time and time again.

Back in my room I had a quick shower and ran off to the next lecture and screening.
The day is now about to end and thanks to all the dreaming it wasn't such a bad day after all.

Thursday-Sunday

Thursday promised not to be hectic; Two lectures, lunch inbetween, some arrends and then catch a flight from Heathrow. Little had I taken into account that the first lecture would last more than an hour longer than scheduled and that it would take 40 min of speed-cycling to get to Westminster College. But I was at the airport with plenty of time to catch up with lunch. The weekend was to short. But we will have many weekends together in the future, me and my wife.

Wednesday 3 February

Today’s word is ”Umbellical”, as in a backup is umbellical for rewriting an earlier text. Or a shower is umbellical for the energy of the day. It is one of those words that needs saving. And I need to apply those umbellical things to my life. Otherwise the day was dull. I sat in my room reading, doing my first assignment and had planned to write a text due to Uppsala, but I had forgotten to create backup files from my laptop, so instead I spent most of the day organizing files on hard-drives, hoping to find what was not there. With a slight headache Arwen cheered me up with the presence of her voice. And yes: I got the Perrotta-books. It is very likely that Perrotta will be in my focus for quite some time. He is the novelist to adapt to be nominated for an Oscar: Election, and Little Children for example. Hal Hartley’s scripts are on their way and Roger Ford and Cormac McCarthy are runners up. I just began reading The Road. It is stunning, purely concentrate of being, as if Ezra Pound had decided to write a novel together with Gorkij.

Most importantly, the slowness of the day might have been due to expectations. It is after all the day before Christmas. Tomorrow I fly home to see Arwen, after a few seminars. After two weeks I will see her again.

Tuesday 2 Feb

Tuesday 2 February
To my big surprise no one woke me up at 4.30. I was cheerful as a guinea pig, before the injectionHowever, my mail box contained of two mails of purely negative sentences . Not a single positive response. No “I miss you”. No “good effort to start with” about the blog. Instead the guinea pig had been injected with severe negativity and reacted harshly with spasms in the keyboard fingers. On my way to the university I started thinking. On the one hand, I thought about how we react when we miss someone, and on the other on how one can turn a bad day to good.
First of all, we are I guess just like children. So often when we miss someone and are afraid of losing them frustration turns to anger or attacks, instead of sincere fragility and warmth. Or we turn away and pretend that we aren’t affected at all. Silence is then what we do, when we miss someone. And sometimes, we top up our phone card, when the internet connection is broken, and call to say how much we miss each other.
So what do I miss, and I guess the question also raised an even bigger and more sensitive question. What will I miss? There is no doubt Arwen is the one I miss most, so much that she is actually present. Every step I take, as the song goes, every move I make, every thought I think. So that is really not to miss someone, it is longing for someone. The difference lies in the assurance that we will meet day after tomorrow. So to begin with, I miss intense philosophical talks, hearing people feverishly outline ideas on the phone or at a table. I miss hearing about cultural politics, staff problems and film clubs and gardening. I miss being in Lövhult. I miss volleyball. Here in Oxford they play all sorts of games but not volleyball. It simply isn’t cricket, is it. I miss all these things because they have not been reestablished yet. And I guess, Lövhult is what I will miss the most, walking the streets of Falun, it is and will always be my hometown. However, it is not my home. Because that is where my heart is, and my heart is anywhere you are, as Elvis sang.
Class was ok and I found my Wensleydale Cranberry Cheese. Delicious. Yet, I guess it wasn’t until when the day was about to end and I heard Arwen’s voice again that it turned around again. I guess we need a bit of help to make things happen. Without any positive impulses it is hard. Conclusion? We should always, me included, think twice before we let a negative phrase or response leave our mouth or keyboard: How can I turn this into a positive phrase. After all, we might turn a good day bad for someone else. I wish so, I could live up to this idea. I fall a sleep a wiser man than when I woke up.

Monday 1 February

White. The ground was white when I woke up. Is this the way it is going to be? My cleaning lady said the February forecast says worse than January. I don’t think she referred to the spring-like weather I have recorded, but the winter chaos they had earlier with snow and 18 degrees below. Still, once again I had a full night´s sleep. Can Oxford really be like this?

I rushed downtown, almost. Locked my self out and had a maintenance guy meet me to open the door to my corridor so that I could get into my unlocked room and get my key. Then I cycled downtown to complete my shopping. No, I have not gone mad, but since I haven’t bought trousers or suits the last ten years my wardrobe is needy and to tell the truth, with a beauty like the one I am marrying, I mustn’t look like a tramp, must I? Anyway, my Russian funds were dedicated to a purpose like this.

Once at Austin Reed, I realized that there is more to a Canadian guy than meets the eye. To begin with I was a bit frustrated since we didn’t find the suits at all. He said he’d hang them aside, but hide them or hang them in his private closet, buying them just in spite? But while today’s shop assistant went upstairs to look for them, I found them neatly to the left on the hangers among the 42´s. Furthermore, he had located an extra pair of trouser. So when it comes to Canadians I must adjust my newly acquired prejudice: They simply don’t want to appear nice, but they really are just as nice as the rumour has it.

Still, I wasn’t sure suddenly. I am 34 short in trousers, but was I really 40 short in jacket. Regular felt so much more comfortable. I looked really smashing in jeans, lumber-shirt and Austin Reed jacket. But even with correct trousers and shirt on, I wasn’t confident about size. The female assistant wasn’t sure herself so she called for “a male opinion”, which was a bit odd to me. The manager appeared once again and spoke from his experience of tailoring, fitting and adjusting suits, about proportions how legs and body should appear 50-50 and contemporary fashion and classical cuts. All in all: I am 40 short. The problem was there were three suits. The sum added to a lot of too much with extra pairs of trousers and a belt. The manager noticed my concerned inner dialogue I guess and said “Perhaps we can do something still.” Then he went away. “What about my extra discount”, a devil on my right shoulder cried. After a while he came back: ”I was thinking of the XXX society” he told the assistant and explained something to her about accounts. When he was done I had got 50% to start with, buy to get one half price, and finally an additional 15% discount. Now I mustn’t gain any weight the next 20 years.

Today´s hectic schedule has been slightly reduced since this will be Week One. Therefore, the afternoon screening is cancelled. Mondays will otherwise be nice: Independent American Cinema, Lecture, Screening and seminar 13-17. 17.15-20.15 British Cinema: Industry and Text. Warren Buckland was cool. Subtle Gervaisian self-ironies. It will be a module on reception studies first of all, which suits me perfectly. I have already narrowed my master essay down to either Hal Hartley screenplays or Tom Perrotta, as far as primary sources are concerned. Ideas were bubbling and this was just an introduction. Very promising indeed.

Coming home, I went for a run, my first here in Oxford. Sweet. And in the evening, ordering Hal Hartley screenplays and setting up this blog, I felt satisfied. Finally, I will have time for the writing I want to do. I have got it bad. As I write, hordes of party people bellow and bawl outside my window, titter and tatter announcing their departure. Yippie.

Sunday 31 January

The ghost appeared today. That was my Swiss neighbors’ name for the mysterious person that occupies the room I want. Seemingly, a guy from Taiwan rents the room but stays with his girlfriend and this week his sister is visiting temporarily. So after this week, there might be hope. The corridor is really good otherwise and I have got used to my room, my cleaning lady and my yellow walls.

It is time to say something about Canadians. The last week I have come across some really loud Americans. Talking about nothing in a voice that assures them that all the world can hear them, and no one else can have a conversation in the room. My bad. They happened to be Canadians. Is that the case: Europe is invaded by Canadian tourist posing as Americans to give their neighbours a bad reputation. Or is it only our ignorance that makes us believe that anyone with a Northamerican accent is American, prejudiced about the myth of Bush-like Americans? I know better. I am in love with the living proof that Canadians and Americans are not the same. Still, it takes all kinds of all nations. There are quite a few Brits and Suedes that I would not like to share a corridor with. I probably am one of those myself to many others. However the Swiss and the German guys in my corridor are the best one could hope for.

This did however not affect my plans for the day. I went back to Austin Reed to look at some casual trousers. Shocking news ahead: I bought two pairs of jeans - and two other pairs as well. Then I went upstairs to check the suit out again. A Northamerican guy was working that day and did not seem interested in helping at all. When I referred to the conversation with the manager about the extra pair of trousers he said assertively: “Sorry Sir, that’s not possible.” When I repeated what had been said and done he continued: “Well, the manager doesn’t always know what he is talking about”. “He did”, I said, “and I heard him making the call. Is he working tomorrow?” “You won’t get any other answer, no matter who you ask, sir”, he insisted. “But I did, just two days ago.” I was really a bothersome customer. “Well, there must be a mistake. It simply can’t be done, sir”, he concluded. To assure me, he called for the other shop assistant working that day, who said “Well, XXX has connections we don’t and if you return tomorrow he will be here.” So asked him to set the suits aside, but he said he couldn’t do it since they were on sale. I retorted that the manager had done it, but he wouldn’t do it. Then when I paid for the trousers I had picked out, I asked: “You have a Northamerican accent. Are you by any chance Canadian?” He looked up, surprised. “How observant. Yes I am. Most people think I’m American.” I was about to get a new set of prejudices that I didn’t feel comfortable with. Canadians are supposed to be friendly, down-to-earth elk-hunting, bacon eaters, aren’t they?

The library at the University is open till 23.45 Sunday evenings. I may get accustomed to some things about Oxford life.

Friday 30 January

Skype, I praise you for bringing my love to my room. Although I was terribly tired this morning. People chat and chat and chat outside my window. However, I have grown quite accustomed, taken a fancy to my yellow walls. They are homy, comforting, as if they are responding in color and patterns to my soul and mind. There is a world in them that is all mine, a mind expanding experience within my 7 sqm. I probably would go nuts without The Yellow Wallpaper in my cultural luggage.

Reading experiences can be like vaccination against real life terrors.I spent the day as a Wedding planner and that is all there needs to be said about that, here and now. It is comforting, sweet and inspiring to think about it, though. And I sat down and ordered tickets home every second weekend. I just can’t wait to see my love again, in real life.

Friday 29 January

A1 printouts failed. I got an A3-one. And every morning I meet that lovely smiles and those intensively warm eyes. Sorry for saying it in public, but I have got it bad.Today I decided to go shopping for clothes, since I found a hole in the crotch of my blue suit trousers. The second pair of trousers in two weeks that had to go. Strange, I had only had them since the 80´s.

Shopping clothes usually gives me anxiety. Doing it on my own in a foreign town, is even worse, and I wanted Arwen to be there, to give advice, have opinions, smile, frown, shrug and shine at my attempts to find trousers that fit in style, color and cut.To begin with this was an exploration of the sources to the Fast show Suits You, Sir sketches. English shop attendants are so polite, verbal and still direct. “I don’t mean any offense, Sir, but may I suggest that we go to the 34 section.” To me the 34 section, was nowhere near an offense. I hadn’t got any idea of what size I was, only that my legs are short, thighs sturdy and my bum is bigger than my waist. After many attempts I failed in one, two, three, four shops.

At Debenham, a nice gentleman proposed trousers that “are on the generous side in the cut, still maintaining the waist”, after my description of my proportions. He himself was quite on the generous side and spoke openheartedly of how he was waiting for spring to come so that he could start cycling again, as he had done in his youth. Funny how it doesn't matter what wiight you are. Extra kilos are allways extra kilos and sometimes that is understood by all. I really, wanted to buy a suit from him, but it wasn’t perfect.

Then: Austin Reed. I have found my brand. A trouser, Westmister cut, that is made for my body. I looked at two suits and the manager called another branch to check for extra pairs of trousers, after a female shop assistant asked him to. I set it aside and said to return. Was suits within my budget? I bought two pairs of nice trousers though, more of winter/autumn character for buy-one-get-one-for-half-price.

Thursday 28 January

This day was full of confusion. First of all, sleep depravation was getting on my nerves and I started a conversation by email with the Accommodation office about people outside my window and the possibility of changing to another room in my corridor, facing the opposite side of the building. They would now by Tuesday, but did I know where else I would like to move? No I said, can we meet and talk since I do not know Oxford? I replied. That was the last I heard from them.

It is the sign of our time. Once, it was a sure way of assessing how serious a business was on the net: Do they leave an address, a phone number? The result probably was too much customer contact. Problem is, I guess that customers are not always serious either. Still, business today seem to prefer to distance themselves from the customers. They simulate customer relations rather than having them. I guess I am old fashioned, wanting to meet and talk to people.

Someone, as professor Buckland later put it, in administration came up with the brilliant idea of having the first Monday of week one on Thursday week zero. So all Monday classes where scheduled for Thursday. However, teachers didn’t find it altogether such a spiffing idea at all. So all over university foreign students were lost as our late enrollment added us to the mail lists too late for us to get the cancellation messages. All in all, Thursday amounted to nothing.

My only joy was however joy enough for any day. And I printed an archtic picture to put on my wall. I can do a A1 printout for £7, and actually cover my walls with pictures of the most beautiful, brilliant and wonderful woman in the world.

Wednesday 27 January

Sleep is a problem. One pane glass windows and doors that allow the friction of a silk robe to be heard in the corridor is problematic. The last of the party people get home around 4.30. And then they stop outside my window, where three paths cross, and chat, shout and brawl for a while, until they decide to go home and have a pee so that the trickle of in the pipes than run in my room can keep me awake for yet five minutes. I spent the day setting the computer up. Half awake, half asleep. Office, Norton, retrieving mail etc.

Tuesday 26 January

Tuesday was enrollment day. Very well organized station system, filling in forms, having them checked, ticking race or ethnicity. There might be a statistical interest in that, but without the explanation it seems like an obsession with race. Then again, taking that there is a purely statistical interest, just as the interest in parents education and income, it shows a difference between Sweden and theUK. Sweden is not defined my multi-ethnicity or class. Here, they are all over the place.

Then the adventure begun. Little did I know that setting things up would take the next few days. First I met with a very nice advisor and had a typical English chat. There is something so specifically charming with English conversation, the constant implicative ironies that mean no harm, the need to say more, but politeness hold you back. Like well trained dogs standing in front of an unwatched cake, they approach life and other people. Conventions and desire. So delicious but you know you can’t touch it. Desire and restrain. Not that anything at the moment can distract my desire for my American princess.

Afterwards, I learnt about administrative bureaucracy and normal human flaws. Apparently, they forgot to tick somewhere at registration so none of the Erasmus students could access the computer system. Then the system broke down but eventually I got in. It is fantastic to have access to Internet.

Monday 25 January

Gray is the sky. It is Britain, Britain, Britain. No wonder English theaters are so fond of Russian realism. After shopping – milk, water, toilet paper – seemingly the price does not include toilet paper for the shared bathroom, I went to the university for coffee and cookies. To my great surprise the coffee was good and cookies meant Danishes. Information was redundant. It told us what had already been read in the folders. A few reminders were good though such as to talk to student union for groups and activities. The Bath trip was either sold out or the guy who was supposed to sell tickets didn’t show up, or they directed us the wrong way.

Lunch was free and British. As a matter of fact this was my first encounter with the tasteless British kitchen. Fries and chicken is almost impossible to make that drained from flavor. I wonder if they rinse it before serving. On the good side, I met a German fellow who resides in my corridor. The other guy that we have seen is Swiss and his kitchen behavior is half promising.

Also, I had for breakfast met our cleaning lady. That was how she presented herself. Nice lady who will come in once a week to do the floor and the surfaces. She seems to run a service for students and asked to fix me up with an English Iron since the university only provides an ironing board.

Finally, after some more grocery shopping – I have soon completed my base camp closet – I managed to connect to the Internet, but saw my battery running out. After three calls M, M and A I felt more satisfied. I really miss you dear princess. However frustration Skype may be, I cannot imagine what life here would be without the possibility of hearing and seeing you. I know, I have got it bad, and I like it that way.Finally, before getting ready for next day I cooked and although there was no salt to buy in the store, it was gratifying just to cook for the first time in the kitchen. Tomorrow is a promising day.

Sunday 24 January

The first day in Oxford promised a lot. I had already threaded on green grass and the sun was shining. It was a perfectly beautiful spring day. Welcoming programs said shopping and tours, guided by other international students. From answers given yesterday I decided I would do better on my own. Clive Booth Hall and Oxford Brookes University is 15-20 minutes walk from town centre, depending on mood, shoes and sense of geography. All three could be questioned since only the weather was opting for a morning smile. Morning coffee was, to be honest, British. There was a chemical flavor that could only come from a country who considered the issue of tea or coffee to be an international historical conflict still. However, even the afternoon tea had the same tang to it. Simple deduction lead me to question one of three common denominators: Water, boiler and the contamination from English kitchen culture. The water tasted well enough, but I was attacked by a scent of chlorine when I lifted the boiler lid. Apparently someone had cleaned it and thought it sufficient with a single rinse. A proper rinse, five boils later the smell was still there, but a touch of tea made it through, once in the cup.I arrived downtown before the shops opened and got a taste of old Oxford; colleges, gardens, the castle, churches. It really is a beautiful spot. I spent the first hour browsing and checking prices. The only thing I bough was water- or wine glasses from Debenhams – 4 rustic Jamie Oliver’s for £10. Then I picked up pans, and electrical adaptors so that I could plug into England and went to get my bike, which meant walking again.

To have a bike is nice. Let’s say no more about that. Although it was a bit wobbly since they had forgotten to secure the saddle. Going back I got a set of simple tools and an extra discount on bicycle bags. Time was not running my errands so I barely had time to pick plates, bowls and mugs up before shops closed.

I had planned to by some nice antique ones but poverty is the mother of convention too, so I settled for 6 for £12 at Whittard’s. I could have done better, going for black mugs at Marks and Spencer’s, but since I have so far exaggerated the size of my room in a Don Quixotian fashion I felt I would need some encouragement for breakfast, lunch and dinner, the room is not 10 but 6 square meters. Therefore, I picked the most colorful I could find. And with Arwen on my mind, everything I have will be ours, the mugs are dark purple, plates are red and bowls are in different matching colors, blue and purple. Just so you know dear reader what to expect if you come and visit: Bring a mattress of reasonable size. There is 70*200 cm left on the floor between my desk and my bed.Step by step I see what I have forgotten in Falun and Uppsala: Photos of passport size, electrical adaptors, computer adaptor, a Magnus Mills book to read, my England pants, so far.

Finally rain fell and all that shone was my own personal stellar constellation; the myth has it that God is still frustrated that he could never achieve anything like her after making her as a first sketch for mankind as a print on the sky.

The First Days

Oxford Diaries

To leave the one you love, knowing that you will not be able to see her for at least a week, actually unaware of how long you will be a part, is an ordeal far worse than can be imagined. It will not be more than two weeks, but uncertainty is devastating for the soul. I left in good spirit, the ring on my finger as a constant reminder of hope and return, but once airborne the distance to her voice was haunting. I wanted to talk to her, call her so badly it ached, but for the first time I was disallowed. I was in exile. Later, she reminded me that I had to enjoy Oxford, and I will, because otherwise, we would be apart for nothing. I must make the most of it. Here and now, I just wait to get my schedule so that I can book flights to go home over weekends.

I have arrived at British airports before, but this time acclimatization faced resistance. Yet, Heathrow is convenient. Bags arrive swiftly, and ironically, when I am supposed to stay in England for more than two weeks - four months all in all – I carry less weight than ever before. Thanks sis’ , for the bags, and although the one I used was close to bursting, it was “perfick”.
Going from Heathrow to Oxford is no biggie. It takes 90 minutes by bus though, but once through customs you turn left, take the ramp down towards Central Bus Station where you get on the Oxford Heathrow Express which departs every half hour. Buy a return ticket, it saves you £15. If lucky, you have time to grab a coffee and a blt in the waiting lounge, unless you have both prepared something to eat and actually brought it. Maybe it was indecisiveness that made me do only one of two.

Yesterday, Friday still in Sweden, was a fantastic day. Seeing the church in Sundborn, hearing wedding bells ringing in my head. And as we got back we were offered a flat. 89 squaremeters, three rooms and a kitchen. It is strange to think about that and at the same time trying to figure out what can be done to make a home out of 10 square meters furnished with standard issues. I am thinking decorative textiles, cushions, a lamp, an antique piece of some kind and photos. Any other suggestions?

The bus stopped just outside the University Campus, a fairly new one with Oxford measures built in the 60’s but with even newer and much older buildings as well.
When I had unpacked I went down town, or maybe up town. Oxford has local centers as well and tomorrow I will look in Oxford town centre for adaptor plugs for English plugs and an adaptor for the computer. Strange how these things have always been packed when not needed. I must also take a bunch of photos of myself. All in all they require sex of them, signed, for different purposes. The Oxford experience is the beginning of stardom, I guess. Except for the absentmindedness of the day, I bought a bike to get around, although Oxford students travel free on buses, a bike makes a place feel like home, getting around freely. Furthermore, carrots, cheddar, milk, tea and some other things.