Avslut

Att avsluta ett samtal med någon man håller kär är svårt. Den stunden av varande tillsammans är ju det nu man vill leva i. Så Oxford och jag småpratar förmodligen till småtimmarna och fram till busshållsplatsen imorgon.

9 Juni - 1

Så mycket kvarstår på listorna. Och naturligtvis kan saknad, längtan, glädjeämnen, kärlek och förändringar aldrig bli punkter. De är expanderande fenomen som griper in i alla andra fenomen. Liv helt enkelt. För livet låter sig inte reduceras till en punktlista. Försök göra en lista av vad det består av och din slutsats kommer vara att det projektet är din lista. Du har att göra hela livet. Rikedomen är fantastisk. Vilket för mig in på en rekommendation. SvD har en intressant serie om lycka, väl värd att läsa. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hon-testade-allt-for-att-bli-lycklig_4837117.svd
Lycka är ett jobb och undersökningar visar att pengar och hälsa inte är allt. Lycka är en upplevelse, en inre attityd. 10% av lyckan påverkas i det västerländska normalfallet av livssituationen enligt vissa forskare, 50% styrs av klassikerna – socialt och biologiskt arv – medan vi påverkar 40% genom vårt varande. Då kan man börja med att fråga sig:
1. Om du granskar din livssituation: Vilka förutsättningar för lycka ger den?
2. Vad har ditt sociala arv givit dig för förutsättningar för lycka?
3. Vad har ditt biologiska arv givit dig för förutsättningar för lycka?
Resten handlar om vad du gör av dagen. Jag har tidigare varit inne på hur man vänder en dag. Och det viktigaste är nog att inte ta lyckan för given. Man måste leva den. Idag har jag blåsor i munnen och svårt att svälja. Jag kan vara sur, arg, besviken, lidande – det finns material att bygga det på. Men jag kan också säga: Nej, jag ska vara lycklig idag. Hantera problemen och se mitt varande, inte hindren, som livet. En häcklöpare njuter av flödet i steget, en fotbollsspelare av tillslaget eller rörelsen i dribblingen. Om de låter hindren eller backen som griper in dominera upplevelsen så förlorar de glädjen. Det kräver mental ansträngning, det medges, och vissa dagar fungerar det inte, men ändå: det går! Skribenten raderar sina meningar, men fortsätter, byggaren kastar den felsågade brädan, men fortsätter.
Jag kommer sakna utbudet här i Oxford och London, men får inte missa upplevelserna där hemma. Jag kommer sakna hushållerskan och sophanteraren, men får glädjen att ta allt ansvar hemma. Jag kommer sakna bokshopparna där bra beg-böcker kostar ett pund och Amazons fria frakter, men jag har mycket att läsa och se hemma. Jag kommer att sakna klädaffärerna, deras kvalitet och service: ”Mind you sir, if I may say so, I think we could try a 34.” Men jag har en helt ok garderob. Jag kommer sakna människors känsla för stil och hållning, men jag får arbeta på min egen. Jag kommer sakna vänstertrafiken. Jag kommer sakna biblioteket och den mänskliga arkitekturen, och den gamla. Jag har vant mig vid att leva bland byggnader från 12-1500.
Jag längtar till gräset, till de ögon och röster jag inte sett och hört på länge, jag längtar efter att sitta i en soffa och se en film, efter vardagen, efter att jobba hårt med kroppen, efter kajak.
Det är så mycket jag vill ändra hos mig själv av sömn, träning, kramande, samtalsformer, nyfikenheter, öppenhet, ärlighet med mig själv, känslighet och känslosamhet, städning, tacksamhet, skratt och sång och upplevande.
Det här är det sista Oxfordinlägget. Imorgon bitti lämnar jag staden. Jag säger farväl. Och tack, tack, tack. Med perspektiv så har Oxford klarat sig bra i 1000 år utan mig, och för mig existerar en hel värld att återvända till.

8 Juni - 2 dagar

Trafiken här är intensiv på landsvägarna. Det är platsen som tillåter engelsmannen leva ut allt det som annars hålls åter av äventyrslusta och gränsprövning. Men överallt annars råder en underbar ordning av respekt för den svagare. Med svenska mått mätt råder omvänd hierarki, då busschaufföreb som är på väg att svänga ut ser mig komma strax bakom på cykel, stannar och väntar på att jag ska komma fram för att passera. Hela denna naturliga artighet där man alltid hör ett "sorry" om någon riskerar att komma ivägen eller inom den privata zonen. Artigheten är inte bara en yta. I den finns en aktiv godvilja. Är du tvekande i en korsning stannar någon och frågar om de kan hjälpa till. Här råder en vänlighet som jag kommer sakna.

Och jag hoppas att det som är öppenhet i detta fenomen, artigheten och vänligheten, är något jag inte lämnar i tullen utan utvecklar i mig själv.

Det jag saknar här är och har alltid varit kärleken. Jag och England älskar varandra, men det täcker bara jordenm livskulturen, medmänniskorna och studierna. Den kärlek som man håller till de nära, som tar sig enkla vardagliga uttryck, den har fått leva på syrefattig distans.

Så jag får hålla till godo med nattliga såpor från grannarna. Tio i fyra sa en av mina favoritamerikanskor, som hållit låta i två timmar, följande underbara ord: "It is so obvious that you are attracted to eachother. Why don't you just kiss." och därmed tystnade natten sakta av. Tekniken är annars att dricka lite eller på annat sätt skapa ett mentalt läge där du anser dig ha rätt och ha rätt att, sänk tonläget, skapa en nasalklang och öka volymen. Låt varke mening eskalera internt, så att du får ett rytmiskt flöde. Noam Chomsky anser säkert att det amerikanska språket motsvarar det sätt vi är skapade för att på så här sätt göra oss oöverträffat hörda. Amerikanska unga kvinnor överröstar och tystar italienska män! Respect! Det enda som kan konkurrera i ljudnivå är min knarrande kontorsstol. Dessa möbler, heltäckningsmattan, de gula väggarna, hyllskenorna på väggarna kommer jag inte sakna. Jag undrar om jag någonsin kommer att ha en plafond.

7 Juni - 3 dagar

7 Juni – 3
Ett halvt kilo müssli, 1 1/3 liter youghurt, 27 tepåsar, tre matskedar snabbkaffe, lite honung, ett halvt paket russin, ett päron, fyra matskedar äppelmos, kryddor, ruggigt mycket salt, 11 ägg, ett paket färskspenat, nyss stekt flundra för två dagar, ett halvt kilo morötter, 8 skivor bröd och 6 skivor Ryvitaknäcke, en portion förvälld broccoli, en portion ugnssteka grönsaker, 200 gram ost, smör, en halvliter mjölk och en halvliter juice. Det är ingredienserna till de sista dagarnas måltid i Oxford. Det är inte helt utan andakt jag fräser spenaten i smör, curry och honung. Yummie! Undrar om de sa så där vid bordet. Vi ser Johannes luta sig mot Jesus och undrar vad han säger och det uppenbara är framför oss: ”Yummie, kan du skicka spenaten!”

Dagen har annars handlat om tobak. Jag råkade hamna i en dispyt via mejlen med Hanne Kjöller vars lösa tyckande i allvarliga frågor är ansenligt. Och även om mina grannar har varit fantastiska så måste jag säga att jag är glad att lämna tvånget på att skapa korsdrag för att det är tillåtet att röka på rummet som en person gör i min korridor, visserligen med öppet fönster. Korsdraget i korridoren är dock makalöst. Luften har jag annars berört. Jag vet inte om det är Engelsmännens fanatiska odlande och kärlek till grönska och parker som rensar luften. Dessa parker är oaser som jag saknar i vårt enorma land. Våra normala parker kallar man här för rondeller eller vändplatser. Där kan vi bli bättre. Så i Sverige får jag hålla till godo med det som saknas här: Skogen sjön att paddla på och simma i. Yummie, som Paulus skulle sagt.

Dagens meningsutbyte berörde också något som skett inom mig de senaste åren. Jag blir genuint upprörd och frustrerad. Jag måste lära mig att ignorera och återvinna förhandlingens didaktik. Det är i grund och botten en fråga om trygghet i varandet. Paddling, frisk luft och spenat som sagt. Yummie, sa Jesus och skickade fatet.

6 Juni - 4 dagar

Efter en dag i botaniska trädgården - Oxford är verkligen ett London i miniatyr - så har något skett. Det är italienare som pratar utanför mitt fönster. Håller världen på att så drastiskt förändrats. Upp är ner och ner är upp. Vad Oxford har, som kanske är så typiskt tätbefolkade länder, är småstäder. Överallt är det småstäder. Precis som Berlin är Londons kvarter egna städer och hela Oxford är en klunga av små kärnor: Cowley, Summerstown, Headington etc. Som om Slätta och Herrhagen, skulle ha en egna pulserande stadskärnor. För avstånden är inte mycket större. Det ger en charm som jag kommer sakna, på samma sätt som jag idag saknar efter hemmagatorno, där man inte behöver fundera över vägval. Men Oxford börjar närma sig den punkten också; En hemstad.
Ändå har jag alltid varit på språng här. Det ska bli skönt att leva ett tråkigt liv framöver. Och sova i ro. Jag tror att jag tjatar om detta. Men att leva med tidiga morgnar, kaffe på morgonen och se dagen positivt från början så att sinnet kan möta världen med optimism och tilltro. Det hoppas jag på.

5 Juni - 5

Emedan jag ännu en gång lyssnar på tjattrande nordamerikanskor, måste jag reflektera över tilltal och ord en sista gång. Det finns några uttryck jag blivit övergödd på: "Oh, my god", det går att säga tusen gånger i varje mening, lika väl som like eller "its like...". I kombination blir det "Oh, my god it's like". "Hey guys" eller bara "guys" (hurra för det genusfria visserligen) lägger på ytterligare en dimension: "Hey guys, like, oh my god, its like". 7 ord så långt utan något innehåll annat än attityd av rätt att ta rum, gemenskap och underkastelse gentemot högre makt. Och denna bön upprepas mångfalt med en enorm entusiasm som en inkantation varje kväll.

Annars var jag och såg Ashmolean idag. Jag beklagar att jag inte gått in tidigare. MEn det finns dagar kvar. Det fick mig att reflektera över rikedom och kultur. För samlingen bräcker vilket svenskt historiskt museum som helst och består till största del av en persons samlande efter att han konstaterat att han hade för mycket tid, pengar och rum, samt imperialistens makt och etik. Men samlandet var för att öka kunskapen. Han la sin rikedom på att skapa kunskap för världen. Att bevara kultur. Det blir motsägelsefullt och jag undrar då om kulturen kräver ojämlikhet i makt och välstånd för att gå framåt och för att kulturer ska bevaras. Jag har svårt att se annat, tyvärr.

Och att vara i England är onekligen att vara i världen. Utifrån en kulturell erfarenhet möter jag hela tiden andra. Det berikar och ger mening i större sammanhang. Och det kommer jag sakna, där hemma i Falun. Samtidigt får jag närheten till vänner, alla deras underbara barn och min egen familj. Det är svårt att bräcka: Hej, Kalle och Erik. Och Isak, och Ludwig och Arvid och Sebastian och Rebecca och Samuel och Max och Daniel.

I bästa fall får jag allt att gå ihop när jag kommer hem. Jag hoppas på ett tråkigt och förutsägbart liv ett tag framöver. Där livet och inte händelserna som förändrar det tillåts utgöra det spännande.

4 Juni - 6

6 dagar är verkligen påtagligt lite att vara kvar. Städning och packning gör sig påminda i bakhuvudet och på vänstra axeln gör sig en lite pojke påmind som jag inte stött på de senaste 40 åren. Han håller sig krampaktigt fast i trappräcket medan han gör tydligt i det ekande trapphuset: Jag vill inte åka! Eller som en kusin sa, när han var ensam kvar på skolgården och lektionen börjat: Men jag har inte lekt klart. Men såklart längtar jag även hem. Och vem vet: Kanske kommer faktiskt stunden åter. Tanken att i höst skicka doktorandansökan hit har slagit mig.

Blenheim bjöd på strålande solsken och jag kommer sakna vädret. En av schweizarna sa att man aldrig visste hur vädret skulle bli här: I Schweiz var det ett väder i taget. Och det är nog det som skapat det engelska regnryktet, inte mängden eller totala regntiden, men en skur kan komma lite då och då. FÖr vädret är underbart. Sol, värme, vår året om. Idag, åter klarblått.

Å andra sidan är väderupplevelsen beroende av platsen. Jag minns inget dåligt väder - olika, men inte dåligt - i Lövhult. Och Blenheim gav mig vissa ideer om hur man kan förbättra.
En bro över bäcken, ett vattenfall, lite nivåskillnader, får, själva byggnaden var ganska läcker, kanske gräva ut bäcken så den blir paddlingsbar. John Churchill kunde så varför inte jag. Har inte världen blivit mer demokratisk i välstånd och teknik?

Längtan efter Lövhult, platsen framför andra har jag berört tidigare. En plats som tillåter det fysiska, det kreativa, nyttan och nöjet, arbetet och rekreationen. Jag har här tittat på de intillliggande stora ytorna med trädgårdslotter och tänkt: Undrar om de behöver ett handtag.

Inom hus är klimatet annorlunda. Engelsmännen har verkligen en del att bidra med vad gäller klimatanpassning. Englasfönster som släpper genom ljud och kyla, värmesystem som pumpar på för fullt även i solsken. Oisolerade värmeledningar som fryser sönder vid minsta minusgrad. Oisolerade fönster och dörrar. Det kommer jag inte sakna.

Jag måste när jag kommer hem vara mer utomhus.

3 Juni - 7

Vill du veta när du ska åka på en andra semester? Hur du ska trimma det sista i kroppen inför julibadstränderna? Nyfiken på hur du undviker besvär och stök i livet?
Det handlar om planering och tuffa prioriteringar, vilket låter både trist och obehagligt men det kan vara förknippat med en hel del annat också. Allt handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt med rätt attityd. Börja med att bestämma plats för en given tid. Ta 29 Juni-1 Juli som exempel. Tre dagar som du kan göra till de bästa eller värsta i ditt liv. Det är mitt i sommaren. Vädret är fjärran från 25 minus och många har redan farit bort på semester. Men vad gör du inför din strandsejour, eller är det kanske just dessa dagar du ska njuta av en tredagars drömtur till Säffle strand. Man ska inte underskatta det underreklamerade.

Eller tar du tillfället i akt att äta en frukost med goda vänner på en balkong i solskenet. Te, hembakt bröd, eller en tallrik fil med jordgubb? Framför dig ser du ett tomt landskap, rum som du kan fylla med liv, samtidigt som du trimmar din kropp och ger ditt inre den ovärderliga känslan av att göra gott. Eller är det just då du bör välja att ta en tur för en picnic vid en modern industriruin i Hagfors? Som sagt: Underskatta aldrig det underreklamerade. Det fina är att tre dagar kan delas upp i hur många tvåminuterssektioner fyllda till bredden av varierande och berikande upplevelser, bara din attityd är den rätta.

Ta till exempel alternativet att köra en släpkärra efter en bil, en varm sommardag. För mig är just bilfärder heta dagar outplånliga upplevelser. De kanske just där och då inte är full njutning, men då som aldrig förr är man mentalt närvarande på stränder, i bad, med kalla drinkar, i hängmattor, på gräsmattor - överallt på en gång i tanken så starkt att även kroppen flyttas dit. På en strand så är man bara på stranden och glömmer det strax. Fram till 15.00 har du chansen den 29 till en allsidig träning av sällan skådat slag. Då flyttas hela mitt bohag än en gång. Tyvärr finns hiss och lastkärra, men för benträningens skull kan man ta trappor.
Det kanske blir sallad snarare än pizza just för magkonturens skull.
Till kvällen, kanske har du precis kommit hem från en tur av algstudier i svenska insjöar lagom till lättare rörelsepass och tekniska övningar. Då monteras dator, stereo, tv, gardiner, böcker och köksattiraljer. Och naturligtvis blir det fotboll med tilltugg. Den 30:e finslipas muskulaturen, rygg, handleder, händer och mage, samtidigt som din blick och ditt sinne för mönster tränas inför det pulserande strandlivet, genom placering av böcker och filmer i hyllor.
Den sista dagen, 1 juli, är den estetiska toppningen inför sommaren. Under året slappar vi av i vår medvetenhet, men denna dag är det allt som gäller. Då hängs tavlor, väljstyger och dekorationer. Inte minst handlar det om att titta på och arrangera kläder och reflektera över hur du ska styla dig till beachen. Var med och träna ditt sinne.

För mig handlar det om ett tillfälle att återvinna närvaron och lugnet i aktivitet. Jag försvinner så lätt in i själva målet att jag missar människorna just där och då. På gott och ont. Det gör att man senare kan grilla i lugn och ro och bara vara, men man glömmer också den viktiga upplevelsen i stunden.

På kvällen bjuder jag på något jag kommer sakna: Scones och engelsk cheddar. Den osten förpassar Kvibilles extralagrade till sektionen för släckt aska.

Det är längtan! Efter kök, hem, en säng och enstaka saker i vardagen. Men det rymmer också vad jag inte längtar efter: Ett evigt småflyttande, som pågott under ett år och som nu gör att mina saker är spridda i Oxford, Uppsala, Lövhult och i Falun. Tack till alla som ändå huserar mitt.

Så är det bestämt att jag flyttar som student in i en tvåa i Tersen på Seminariegatan för ett år, i bästa fall två. I bästa fall av flera anledningar, men framför allt så skjuter de nästa flytt ytterligare ett år framåt. Och om någon vill hjälpa till så är det välkommet. Vill du ta en tur till Domnarvet för att titta på generatorer, något man gör väldigt sällan i livet så varför inte passa på, så är det fullt förståeligt. Jag har redan fått så mycket hjälp som jag aldrig kan återgälda.

Nu mot solen!

2 maj - 8

Att varje dag höra engelsmän prata engelska, med alla sina udda accenter, att vara omgiven av deras språkpragmatism och diskurs. Det har varit en njutning av symfonisk art, byggd av undertoner. Engelsmännen säger aldrig en sak med ett ord. Det exploderar i betydelser, genom alla kopplingar som det bär med sig. Inte minst finns i precis allt en form av kärleksförklaring till livets komplexitet genom humorn.

Kanske är det det som gör att de tar tre pund per maskin tvätt och torkning i studentkorridoren. Det är en bisarr humor i det som jag inte kommer längta efter, men som så mycket annat så har det inneburit en rutin, en ansträngning - bara detta att kolla om jag har mynt och glädjen i att upptäcka att jag inte kan tvätta idag, som medför en nostalgisk saknad av ett svunnet liv, när det inte längre finns där. Att tvätta i mitt gamla Faluhem var bara praktiskt. Inget annat. Att upptäcka att man inte har kalsonger eller det där extra pundet till torkning så att all tvätt hängs på de redan knappa 7kvadraten för att torka är dock inte praktiskt. En upplevelse att värdera, men inte praktiskt.

Men väl hemnma kan jag svettas fritt i kalsonger, tshirt, strumpor och shorts och få upplevelsen helt genom beröringen av sanden, av bollen, av samspelet. Jag kommer glädjas åt att spela volleyboll igen. Och tennis och golf och allt annat som har med bollar att göra.

Men jag ska inte låta det vara målet i livet. Det är dags att återfå fokus. För lekfullhet i all ära, men när den tar överhanden finns en risk att trovärdigheten försvinner. Usch vad vuxet det låter, men det är sant. Det kan smitta och några saker hoppas jag att inte längre ska vara en lek, att jag kan ta mig själv på större allvar, leende i den glädjen.

1 Juni - 9

London. Idag har jag tagit temporärt farväl från staden som grät ymnigt i avskedets stund. Det var en riktigt blöt dag. Tate Britain fick merparten av tiden. Det är en plats som är så stilla. Och fylld med vackra och trevliga människor. Som London. Man blir vänlig och glad bara av att vara där. Att vara en timme från och bara kunna kliva på bussen som går var tolvte minut - det kommer jag sakna.

I natt klev sommarens nordamerikaner av bussen, och några steg på. Det fick mig att fundera över att jag knappt hört en enda manlig nordamerikansk student här. Endera är de kuvade, vilket inte skulle förvåna mig att döma av de nordamerikanska kvinnor som väljer Oxford, eller så väljer männen Cambridge. Hur som helst så är det ett märklig demografiskt mysterium som gjort att Oxfords ljudbild så domineras av ett urval av nordamerikas ljudligaste kvinnor. Är det en förvisningsfråga? En politisk strategi? Om nio dagar får jag umgås med de trevligare amerikanska kvinnor som valt att bo i Sverige.

För då flyttar jag hem och det ser nu ut som om jag har fått en lägenhet i Falun för det kommande året. Det har konsekvenser, en är att jag får börja köpa traderabiljetter till Uppsala igen. Deja vu? Jag saknar så att ha ett hem och det ska jag få igen. För vad dessa sju kvadrat än har varit så har inte den rätta hemkänslan infunnit sig.

Däremot har året inneburit drastiskt förändrade köksvanor. Jag har inte lämnat någon disk i diskhon utan har fått en vana att diska direkt. Den hoppas jag kunna bibehålla för ett lyckligare liv.

Nu sova.