onsdag 9 juni 2010
Avslut
Att avsluta ett samtal med någon man håller kär är svårt. Den stunden av varande tillsammans är ju det nu man vill leva i. Så Oxford och jag småpratar förmodligen till småtimmarna och fram till busshållsplatsen imorgon.
9 Juni - 1
Så mycket kvarstår på listorna. Och naturligtvis kan saknad, längtan, glädjeämnen, kärlek och förändringar aldrig bli punkter. De är expanderande fenomen som griper in i alla andra fenomen. Liv helt enkelt. För livet låter sig inte reduceras till en punktlista. Försök göra en lista av vad det består av och din slutsats kommer vara att det projektet är din lista. Du har att göra hela livet. Rikedomen är fantastisk. Vilket för mig in på en rekommendation. SvD har en intressant serie om lycka, väl värd att läsa. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hon-testade-allt-for-att-bli-lycklig_4837117.svd
Lycka är ett jobb och undersökningar visar att pengar och hälsa inte är allt. Lycka är en upplevelse, en inre attityd. 10% av lyckan påverkas i det västerländska normalfallet av livssituationen enligt vissa forskare, 50% styrs av klassikerna – socialt och biologiskt arv – medan vi påverkar 40% genom vårt varande. Då kan man börja med att fråga sig:
1. Om du granskar din livssituation: Vilka förutsättningar för lycka ger den?
2. Vad har ditt sociala arv givit dig för förutsättningar för lycka?
3. Vad har ditt biologiska arv givit dig för förutsättningar för lycka?
Resten handlar om vad du gör av dagen. Jag har tidigare varit inne på hur man vänder en dag. Och det viktigaste är nog att inte ta lyckan för given. Man måste leva den. Idag har jag blåsor i munnen och svårt att svälja. Jag kan vara sur, arg, besviken, lidande – det finns material att bygga det på. Men jag kan också säga: Nej, jag ska vara lycklig idag. Hantera problemen och se mitt varande, inte hindren, som livet. En häcklöpare njuter av flödet i steget, en fotbollsspelare av tillslaget eller rörelsen i dribblingen. Om de låter hindren eller backen som griper in dominera upplevelsen så förlorar de glädjen. Det kräver mental ansträngning, det medges, och vissa dagar fungerar det inte, men ändå: det går! Skribenten raderar sina meningar, men fortsätter, byggaren kastar den felsågade brädan, men fortsätter.
Jag kommer sakna utbudet här i Oxford och London, men får inte missa upplevelserna där hemma. Jag kommer sakna hushållerskan och sophanteraren, men får glädjen att ta allt ansvar hemma. Jag kommer sakna bokshopparna där bra beg-böcker kostar ett pund och Amazons fria frakter, men jag har mycket att läsa och se hemma. Jag kommer att sakna klädaffärerna, deras kvalitet och service: ”Mind you sir, if I may say so, I think we could try a 34.” Men jag har en helt ok garderob. Jag kommer sakna människors känsla för stil och hållning, men jag får arbeta på min egen. Jag kommer sakna vänstertrafiken. Jag kommer sakna biblioteket och den mänskliga arkitekturen, och den gamla. Jag har vant mig vid att leva bland byggnader från 12-1500.
Jag längtar till gräset, till de ögon och röster jag inte sett och hört på länge, jag längtar efter att sitta i en soffa och se en film, efter vardagen, efter att jobba hårt med kroppen, efter kajak.
Det är så mycket jag vill ändra hos mig själv av sömn, träning, kramande, samtalsformer, nyfikenheter, öppenhet, ärlighet med mig själv, känslighet och känslosamhet, städning, tacksamhet, skratt och sång och upplevande.
Det här är det sista Oxfordinlägget. Imorgon bitti lämnar jag staden. Jag säger farväl. Och tack, tack, tack. Med perspektiv så har Oxford klarat sig bra i 1000 år utan mig, och för mig existerar en hel värld att återvända till.
Lycka är ett jobb och undersökningar visar att pengar och hälsa inte är allt. Lycka är en upplevelse, en inre attityd. 10% av lyckan påverkas i det västerländska normalfallet av livssituationen enligt vissa forskare, 50% styrs av klassikerna – socialt och biologiskt arv – medan vi påverkar 40% genom vårt varande. Då kan man börja med att fråga sig:
1. Om du granskar din livssituation: Vilka förutsättningar för lycka ger den?
2. Vad har ditt sociala arv givit dig för förutsättningar för lycka?
3. Vad har ditt biologiska arv givit dig för förutsättningar för lycka?
Resten handlar om vad du gör av dagen. Jag har tidigare varit inne på hur man vänder en dag. Och det viktigaste är nog att inte ta lyckan för given. Man måste leva den. Idag har jag blåsor i munnen och svårt att svälja. Jag kan vara sur, arg, besviken, lidande – det finns material att bygga det på. Men jag kan också säga: Nej, jag ska vara lycklig idag. Hantera problemen och se mitt varande, inte hindren, som livet. En häcklöpare njuter av flödet i steget, en fotbollsspelare av tillslaget eller rörelsen i dribblingen. Om de låter hindren eller backen som griper in dominera upplevelsen så förlorar de glädjen. Det kräver mental ansträngning, det medges, och vissa dagar fungerar det inte, men ändå: det går! Skribenten raderar sina meningar, men fortsätter, byggaren kastar den felsågade brädan, men fortsätter.
Jag kommer sakna utbudet här i Oxford och London, men får inte missa upplevelserna där hemma. Jag kommer sakna hushållerskan och sophanteraren, men får glädjen att ta allt ansvar hemma. Jag kommer sakna bokshopparna där bra beg-böcker kostar ett pund och Amazons fria frakter, men jag har mycket att läsa och se hemma. Jag kommer att sakna klädaffärerna, deras kvalitet och service: ”Mind you sir, if I may say so, I think we could try a 34.” Men jag har en helt ok garderob. Jag kommer sakna människors känsla för stil och hållning, men jag får arbeta på min egen. Jag kommer sakna vänstertrafiken. Jag kommer sakna biblioteket och den mänskliga arkitekturen, och den gamla. Jag har vant mig vid att leva bland byggnader från 12-1500.
Jag längtar till gräset, till de ögon och röster jag inte sett och hört på länge, jag längtar efter att sitta i en soffa och se en film, efter vardagen, efter att jobba hårt med kroppen, efter kajak.
Det är så mycket jag vill ändra hos mig själv av sömn, träning, kramande, samtalsformer, nyfikenheter, öppenhet, ärlighet med mig själv, känslighet och känslosamhet, städning, tacksamhet, skratt och sång och upplevande.
Det här är det sista Oxfordinlägget. Imorgon bitti lämnar jag staden. Jag säger farväl. Och tack, tack, tack. Med perspektiv så har Oxford klarat sig bra i 1000 år utan mig, och för mig existerar en hel värld att återvända till.
tisdag 8 juni 2010
8 Juni - 2 dagar
Trafiken här är intensiv på landsvägarna. Det är platsen som tillåter engelsmannen leva ut allt det som annars hålls åter av äventyrslusta och gränsprövning. Men överallt annars råder en underbar ordning av respekt för den svagare. Med svenska mått mätt råder omvänd hierarki, då busschaufföreb som är på väg att svänga ut ser mig komma strax bakom på cykel, stannar och väntar på att jag ska komma fram för att passera. Hela denna naturliga artighet där man alltid hör ett "sorry" om någon riskerar att komma ivägen eller inom den privata zonen. Artigheten är inte bara en yta. I den finns en aktiv godvilja. Är du tvekande i en korsning stannar någon och frågar om de kan hjälpa till. Här råder en vänlighet som jag kommer sakna.
Och jag hoppas att det som är öppenhet i detta fenomen, artigheten och vänligheten, är något jag inte lämnar i tullen utan utvecklar i mig själv.
Det jag saknar här är och har alltid varit kärleken. Jag och England älskar varandra, men det täcker bara jordenm livskulturen, medmänniskorna och studierna. Den kärlek som man håller till de nära, som tar sig enkla vardagliga uttryck, den har fått leva på syrefattig distans.
Så jag får hålla till godo med nattliga såpor från grannarna. Tio i fyra sa en av mina favoritamerikanskor, som hållit låta i två timmar, följande underbara ord: "It is so obvious that you are attracted to eachother. Why don't you just kiss." och därmed tystnade natten sakta av. Tekniken är annars att dricka lite eller på annat sätt skapa ett mentalt läge där du anser dig ha rätt och ha rätt att, sänk tonläget, skapa en nasalklang och öka volymen. Låt varke mening eskalera internt, så att du får ett rytmiskt flöde. Noam Chomsky anser säkert att det amerikanska språket motsvarar det sätt vi är skapade för att på så här sätt göra oss oöverträffat hörda. Amerikanska unga kvinnor överröstar och tystar italienska män! Respect! Det enda som kan konkurrera i ljudnivå är min knarrande kontorsstol. Dessa möbler, heltäckningsmattan, de gula väggarna, hyllskenorna på väggarna kommer jag inte sakna. Jag undrar om jag någonsin kommer att ha en plafond.
Och jag hoppas att det som är öppenhet i detta fenomen, artigheten och vänligheten, är något jag inte lämnar i tullen utan utvecklar i mig själv.
Det jag saknar här är och har alltid varit kärleken. Jag och England älskar varandra, men det täcker bara jordenm livskulturen, medmänniskorna och studierna. Den kärlek som man håller till de nära, som tar sig enkla vardagliga uttryck, den har fått leva på syrefattig distans.
Så jag får hålla till godo med nattliga såpor från grannarna. Tio i fyra sa en av mina favoritamerikanskor, som hållit låta i två timmar, följande underbara ord: "It is so obvious that you are attracted to eachother. Why don't you just kiss." och därmed tystnade natten sakta av. Tekniken är annars att dricka lite eller på annat sätt skapa ett mentalt läge där du anser dig ha rätt och ha rätt att, sänk tonläget, skapa en nasalklang och öka volymen. Låt varke mening eskalera internt, så att du får ett rytmiskt flöde. Noam Chomsky anser säkert att det amerikanska språket motsvarar det sätt vi är skapade för att på så här sätt göra oss oöverträffat hörda. Amerikanska unga kvinnor överröstar och tystar italienska män! Respect! Det enda som kan konkurrera i ljudnivå är min knarrande kontorsstol. Dessa möbler, heltäckningsmattan, de gula väggarna, hyllskenorna på väggarna kommer jag inte sakna. Jag undrar om jag någonsin kommer att ha en plafond.
måndag 7 juni 2010
7 Juni - 3 dagar
7 Juni – 3
Ett halvt kilo müssli, 1 1/3 liter youghurt, 27 tepåsar, tre matskedar snabbkaffe, lite honung, ett halvt paket russin, ett päron, fyra matskedar äppelmos, kryddor, ruggigt mycket salt, 11 ägg, ett paket färskspenat, nyss stekt flundra för två dagar, ett halvt kilo morötter, 8 skivor bröd och 6 skivor Ryvitaknäcke, en portion förvälld broccoli, en portion ugnssteka grönsaker, 200 gram ost, smör, en halvliter mjölk och en halvliter juice. Det är ingredienserna till de sista dagarnas måltid i Oxford. Det är inte helt utan andakt jag fräser spenaten i smör, curry och honung. Yummie! Undrar om de sa så där vid bordet. Vi ser Johannes luta sig mot Jesus och undrar vad han säger och det uppenbara är framför oss: ”Yummie, kan du skicka spenaten!”
Dagen har annars handlat om tobak. Jag råkade hamna i en dispyt via mejlen med Hanne Kjöller vars lösa tyckande i allvarliga frågor är ansenligt. Och även om mina grannar har varit fantastiska så måste jag säga att jag är glad att lämna tvånget på att skapa korsdrag för att det är tillåtet att röka på rummet som en person gör i min korridor, visserligen med öppet fönster. Korsdraget i korridoren är dock makalöst. Luften har jag annars berört. Jag vet inte om det är Engelsmännens fanatiska odlande och kärlek till grönska och parker som rensar luften. Dessa parker är oaser som jag saknar i vårt enorma land. Våra normala parker kallar man här för rondeller eller vändplatser. Där kan vi bli bättre. Så i Sverige får jag hålla till godo med det som saknas här: Skogen sjön att paddla på och simma i. Yummie, som Paulus skulle sagt.
Dagens meningsutbyte berörde också något som skett inom mig de senaste åren. Jag blir genuint upprörd och frustrerad. Jag måste lära mig att ignorera och återvinna förhandlingens didaktik. Det är i grund och botten en fråga om trygghet i varandet. Paddling, frisk luft och spenat som sagt. Yummie, sa Jesus och skickade fatet.
Ett halvt kilo müssli, 1 1/3 liter youghurt, 27 tepåsar, tre matskedar snabbkaffe, lite honung, ett halvt paket russin, ett päron, fyra matskedar äppelmos, kryddor, ruggigt mycket salt, 11 ägg, ett paket färskspenat, nyss stekt flundra för två dagar, ett halvt kilo morötter, 8 skivor bröd och 6 skivor Ryvitaknäcke, en portion förvälld broccoli, en portion ugnssteka grönsaker, 200 gram ost, smör, en halvliter mjölk och en halvliter juice. Det är ingredienserna till de sista dagarnas måltid i Oxford. Det är inte helt utan andakt jag fräser spenaten i smör, curry och honung. Yummie! Undrar om de sa så där vid bordet. Vi ser Johannes luta sig mot Jesus och undrar vad han säger och det uppenbara är framför oss: ”Yummie, kan du skicka spenaten!”
Dagen har annars handlat om tobak. Jag råkade hamna i en dispyt via mejlen med Hanne Kjöller vars lösa tyckande i allvarliga frågor är ansenligt. Och även om mina grannar har varit fantastiska så måste jag säga att jag är glad att lämna tvånget på att skapa korsdrag för att det är tillåtet att röka på rummet som en person gör i min korridor, visserligen med öppet fönster. Korsdraget i korridoren är dock makalöst. Luften har jag annars berört. Jag vet inte om det är Engelsmännens fanatiska odlande och kärlek till grönska och parker som rensar luften. Dessa parker är oaser som jag saknar i vårt enorma land. Våra normala parker kallar man här för rondeller eller vändplatser. Där kan vi bli bättre. Så i Sverige får jag hålla till godo med det som saknas här: Skogen sjön att paddla på och simma i. Yummie, som Paulus skulle sagt.
Dagens meningsutbyte berörde också något som skett inom mig de senaste åren. Jag blir genuint upprörd och frustrerad. Jag måste lära mig att ignorera och återvinna förhandlingens didaktik. Det är i grund och botten en fråga om trygghet i varandet. Paddling, frisk luft och spenat som sagt. Yummie, sa Jesus och skickade fatet.
söndag 6 juni 2010
6 Juni - 4 dagar
Efter en dag i botaniska trädgården - Oxford är verkligen ett London i miniatyr - så har något skett. Det är italienare som pratar utanför mitt fönster. Håller världen på att så drastiskt förändrats. Upp är ner och ner är upp. Vad Oxford har, som kanske är så typiskt tätbefolkade länder, är småstäder. Överallt är det småstäder. Precis som Berlin är Londons kvarter egna städer och hela Oxford är en klunga av små kärnor: Cowley, Summerstown, Headington etc. Som om Slätta och Herrhagen, skulle ha en egna pulserande stadskärnor. För avstånden är inte mycket större. Det ger en charm som jag kommer sakna, på samma sätt som jag idag saknar efter hemmagatorno, där man inte behöver fundera över vägval. Men Oxford börjar närma sig den punkten också; En hemstad.
Ändå har jag alltid varit på språng här. Det ska bli skönt att leva ett tråkigt liv framöver. Och sova i ro. Jag tror att jag tjatar om detta. Men att leva med tidiga morgnar, kaffe på morgonen och se dagen positivt från början så att sinnet kan möta världen med optimism och tilltro. Det hoppas jag på.
Ändå har jag alltid varit på språng här. Det ska bli skönt att leva ett tråkigt liv framöver. Och sova i ro. Jag tror att jag tjatar om detta. Men att leva med tidiga morgnar, kaffe på morgonen och se dagen positivt från början så att sinnet kan möta världen med optimism och tilltro. Det hoppas jag på.
lördag 5 juni 2010
5 Juni - 5
Emedan jag ännu en gång lyssnar på tjattrande nordamerikanskor, måste jag reflektera över tilltal och ord en sista gång. Det finns några uttryck jag blivit övergödd på: "Oh, my god", det går att säga tusen gånger i varje mening, lika väl som like eller "its like...". I kombination blir det "Oh, my god it's like". "Hey guys" eller bara "guys" (hurra för det genusfria visserligen) lägger på ytterligare en dimension: "Hey guys, like, oh my god, its like". 7 ord så långt utan något innehåll annat än attityd av rätt att ta rum, gemenskap och underkastelse gentemot högre makt. Och denna bön upprepas mångfalt med en enorm entusiasm som en inkantation varje kväll.
Annars var jag och såg Ashmolean idag. Jag beklagar att jag inte gått in tidigare. MEn det finns dagar kvar. Det fick mig att reflektera över rikedom och kultur. För samlingen bräcker vilket svenskt historiskt museum som helst och består till största del av en persons samlande efter att han konstaterat att han hade för mycket tid, pengar och rum, samt imperialistens makt och etik. Men samlandet var för att öka kunskapen. Han la sin rikedom på att skapa kunskap för världen. Att bevara kultur. Det blir motsägelsefullt och jag undrar då om kulturen kräver ojämlikhet i makt och välstånd för att gå framåt och för att kulturer ska bevaras. Jag har svårt att se annat, tyvärr.
Och att vara i England är onekligen att vara i världen. Utifrån en kulturell erfarenhet möter jag hela tiden andra. Det berikar och ger mening i större sammanhang. Och det kommer jag sakna, där hemma i Falun. Samtidigt får jag närheten till vänner, alla deras underbara barn och min egen familj. Det är svårt att bräcka: Hej, Kalle och Erik. Och Isak, och Ludwig och Arvid och Sebastian och Rebecca och Samuel och Max och Daniel.
I bästa fall får jag allt att gå ihop när jag kommer hem. Jag hoppas på ett tråkigt och förutsägbart liv ett tag framöver. Där livet och inte händelserna som förändrar det tillåts utgöra det spännande.
Annars var jag och såg Ashmolean idag. Jag beklagar att jag inte gått in tidigare. MEn det finns dagar kvar. Det fick mig att reflektera över rikedom och kultur. För samlingen bräcker vilket svenskt historiskt museum som helst och består till största del av en persons samlande efter att han konstaterat att han hade för mycket tid, pengar och rum, samt imperialistens makt och etik. Men samlandet var för att öka kunskapen. Han la sin rikedom på att skapa kunskap för världen. Att bevara kultur. Det blir motsägelsefullt och jag undrar då om kulturen kräver ojämlikhet i makt och välstånd för att gå framåt och för att kulturer ska bevaras. Jag har svårt att se annat, tyvärr.
Och att vara i England är onekligen att vara i världen. Utifrån en kulturell erfarenhet möter jag hela tiden andra. Det berikar och ger mening i större sammanhang. Och det kommer jag sakna, där hemma i Falun. Samtidigt får jag närheten till vänner, alla deras underbara barn och min egen familj. Det är svårt att bräcka: Hej, Kalle och Erik. Och Isak, och Ludwig och Arvid och Sebastian och Rebecca och Samuel och Max och Daniel.
I bästa fall får jag allt att gå ihop när jag kommer hem. Jag hoppas på ett tråkigt och förutsägbart liv ett tag framöver. Där livet och inte händelserna som förändrar det tillåts utgöra det spännande.
fredag 4 juni 2010
4 Juni - 6
6 dagar är verkligen påtagligt lite att vara kvar. Städning och packning gör sig påminda i bakhuvudet och på vänstra axeln gör sig en lite pojke påmind som jag inte stött på de senaste 40 åren. Han håller sig krampaktigt fast i trappräcket medan han gör tydligt i det ekande trapphuset: Jag vill inte åka! Eller som en kusin sa, när han var ensam kvar på skolgården och lektionen börjat: Men jag har inte lekt klart. Men såklart längtar jag även hem. Och vem vet: Kanske kommer faktiskt stunden åter. Tanken att i höst skicka doktorandansökan hit har slagit mig.
Blenheim bjöd på strålande solsken och jag kommer sakna vädret. En av schweizarna sa att man aldrig visste hur vädret skulle bli här: I Schweiz var det ett väder i taget. Och det är nog det som skapat det engelska regnryktet, inte mängden eller totala regntiden, men en skur kan komma lite då och då. FÖr vädret är underbart. Sol, värme, vår året om. Idag, åter klarblått.
Å andra sidan är väderupplevelsen beroende av platsen. Jag minns inget dåligt väder - olika, men inte dåligt - i Lövhult. Och Blenheim gav mig vissa ideer om hur man kan förbättra.
En bro över bäcken, ett vattenfall, lite nivåskillnader, får, själva byggnaden var ganska läcker, kanske gräva ut bäcken så den blir paddlingsbar. John Churchill kunde så varför inte jag. Har inte världen blivit mer demokratisk i välstånd och teknik?
Längtan efter Lövhult, platsen framför andra har jag berört tidigare. En plats som tillåter det fysiska, det kreativa, nyttan och nöjet, arbetet och rekreationen. Jag har här tittat på de intillliggande stora ytorna med trädgårdslotter och tänkt: Undrar om de behöver ett handtag.
Inom hus är klimatet annorlunda. Engelsmännen har verkligen en del att bidra med vad gäller klimatanpassning. Englasfönster som släpper genom ljud och kyla, värmesystem som pumpar på för fullt även i solsken. Oisolerade värmeledningar som fryser sönder vid minsta minusgrad. Oisolerade fönster och dörrar. Det kommer jag inte sakna.
Jag måste när jag kommer hem vara mer utomhus.
Blenheim bjöd på strålande solsken och jag kommer sakna vädret. En av schweizarna sa att man aldrig visste hur vädret skulle bli här: I Schweiz var det ett väder i taget. Och det är nog det som skapat det engelska regnryktet, inte mängden eller totala regntiden, men en skur kan komma lite då och då. FÖr vädret är underbart. Sol, värme, vår året om. Idag, åter klarblått.
Å andra sidan är väderupplevelsen beroende av platsen. Jag minns inget dåligt väder - olika, men inte dåligt - i Lövhult. Och Blenheim gav mig vissa ideer om hur man kan förbättra.
En bro över bäcken, ett vattenfall, lite nivåskillnader, får, själva byggnaden var ganska läcker, kanske gräva ut bäcken så den blir paddlingsbar. John Churchill kunde så varför inte jag. Har inte världen blivit mer demokratisk i välstånd och teknik?
Längtan efter Lövhult, platsen framför andra har jag berört tidigare. En plats som tillåter det fysiska, det kreativa, nyttan och nöjet, arbetet och rekreationen. Jag har här tittat på de intillliggande stora ytorna med trädgårdslotter och tänkt: Undrar om de behöver ett handtag.
Inom hus är klimatet annorlunda. Engelsmännen har verkligen en del att bidra med vad gäller klimatanpassning. Englasfönster som släpper genom ljud och kyla, värmesystem som pumpar på för fullt även i solsken. Oisolerade värmeledningar som fryser sönder vid minsta minusgrad. Oisolerade fönster och dörrar. Det kommer jag inte sakna.
Jag måste när jag kommer hem vara mer utomhus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)