31 maj -

10 dagar kvar.
Så lägligt för en nedräkning. Och utvärdering. Så här prövas nu min tillförlitlighet till Rolando Villazons toner. Varje dag kommer jag framöver att lista en upplevelse jag kommer sakna, en jag kommer inte kommer längta efter - se där skillnaden - och en jag längtar efter. Till sist en sak jag hoppas inte återvända till. Spooky! Räds icke, jag kommer vara lite själcentrerad i det sista.
Nåväl:
Jag kommer sakna luften och naturen i Oxford. Satsningen på en bilfristad har verkligen givit resultat för dem som vill andas och lyssna. Oxford är en stad till höres utan trafikljud, till skillnad från de svenska motsvarigheterna och London. Som ett resultat kan man gå, cykla och andas fritt. Det doftar natur. Och de bilar och bussar som ändå finns respekterar dig. Idag hade jag krupit åt sidan vid ett rödljus för at släppa förbi bilarna, men inget hände. Jag vände mig om och mötte blicken på en bilist vars leende blick verkade undra: "Ska du inte åka då? Jag väntar." Och i parkerna finns ytor för löpning, tennisbanor, paddling, fotboll, cricket, freesbee, picnics, läsning, utan att man någonsin behöver känna sig störd. Dessa engelska oaser, i ett trångbott land. Hur kommer det sig att vi inte kan åstadkomma detta i svenska städer i vårt glesbebodda land? Att cykla på engelska landsvägar är en fröjd av upplevelser. Som när jag häromdagen snubblade på Blenheim. Överallt finns naturen och historien närvarande. I jämförelse ter sig Sverige som industirell skog och förort.

Å andra sidan hoppas kommer jag inte längta efter ljudet av rullande resväskor. I stort sett varje kväll och dag mullrar de utanför fönstret. De berättar mycket naturligtvis: avsked, förhoppningar, förvisningar, glädje och sorg - livets alla skiften. Men för en som bara längtar efter varandet och blivandet i sig, så representerar dessa ljud själva gränslandet i vilket man inte är någonting eller någonstanns: En mullrande tangent.

Jag längtar efter att laga middag till vänner, att äta middag med vänner, kära. Alla ni underbara, som jag alltför lätt blir frånvarande för. Mycket kan ord säga men inte detta.

Men jag hoppas att vara mer närvarande. Att inte jag till något annat. Ja, jag kommer fullfölja min bibliotekarie utbildning och det kommer vara tungt för studierna är tråkiga, men yrket är vad jag vill vara i de nästkommande 20 åren. Kajsa, du är min stora inspiration.

Så där. Så långt gick det bra. I morgon nästa 4.

Förändringspotential

Och visst är det så att listor medför ett intuitivt upptäckande av det som finns. Borde inte Rolando Villazon finnas med på ett hörn. Där ser man. Livet är aldrig i stiltje.

Listor

Listor är ett sätt att skapa ordning i kaos, att försöka sortera sina tankar när fotfästet sviktar, att reflektera kring vad som är viktigt och mindre väsentligt, att pröva och ompröva var man står i livet. Så därför en lista av vikt:
1. Jussi Björling
2. Placido Domingo
3. Luciano Pavarotti
4. Jose Carreras
5. Jose Cura
6. Tito Gobbi
7. Roberto Alagna
8. Gösta Winbergh
9. Nicolai Gedda
10.Juan Diego Florez

Så var det sagt, så får vi se hur livet förändras.

28 Maj Tosca

En tur till London - har jag sagt det förr att jag tycker om den staden - är befriande. Det är en stad som blir allt mer prestationsfri för mig. Strosa, sitta på en parkbänk, titta på en målning - jag fastnade för Crivelli igår - och så se en föreställning. De har verkligen lyckats när de la National Gallery, ENO och Somerset House i stort sett samma kvarter i utkanten av Parkerna.

Amanda Echalaz var fenomenal. Det var en ny röst och Julian Gavin hade en tenor jag inte hört på länge. Men Scarpia - varför slarvas han så ofta bort så. Det är som om regissörerna inte vet hur de ska handskas med en svekfull djävul som skulle satt svart färg på vilken såpa som helst, precis som Jago. Men de sätter honom i skymundan, som om de är rädda för honom, vilket är helt i onödan eftersom de vet att Tosca kommer ta hand om honom till sist.

Löpningen gick trögt. Jag längtar verkligen allt mer efter en riktigt skön säng. Jag tror att det blir något jag ska investera i när jag väl får ett sovrum. En sak i sänder och hittills har jag bara varit nära i lägenhetsfrågan.

Förråd eller inte det är frågan, som ställer sig framför mig varje dag.

26 Maj

En hel del tankar har snurrat i huvudet, och jag låter nu teorin vila ett tag. Jag måste fokusera. En roman öppnar så många broar. Men innan jag åker ska jag ha verktygslådan färdig också.

Vidare blev jag inte svuren åt idag. Inte för att jag brukar bli det, men sättet som det inte skedde på idag var anmärkningsvärt. Inför en korsning bytte jag fil och fick bakom mig tutningar till svar. Det var aldrig någon fara, men bilisten ansåg uppenbarligen att cyklister inte ska byta fil. Och det är möjligt att man inte ska i England. Så när de kom jämsides lutade sig en medelålders distingerad dam ut och inledde en harang utan like. Samtidigt böjer sig mannen vid hennes sida och sjunger en andrastämma i utskällningen. Så vitt jag vet har deras intensiva parallellmonologer inte upphört än, och jag kan se framför mig hur de sitter där i garaget och låter upprördheten flöda ohämmat: Men inte en svordom.

24-25 Maj

Gårdagen försvann. Bokstavligen. Vart inlägget tog vägen vet jag inte och nog tyckte jag trots allt att tankarna var bra. Vilka de var? Så är det väl med bra tankar att när de väl blivit ett med den värld man lever i, så upphör de också att finnas som enstaka fenomen. De är inte borta, de genomsyrar. Och försök att hitta sockret i en kaffekopp, kardemumman i en kaka, eller ljudet av en surrande mygga en midsommarkväll.

Läsning och tankar är det som annars genomsyrat vardagen. Och boende. Jag har sett en ritning på ett fantastikt objekt: 115 kvm, två våningar, fantastiska rum. Men 3500 för mycket i månaden för min budget. Elas. Men jag måste kopiera ritningen.

Dagens lästips: Patrick McCabe, irländsk så det förslår.

23 Maj - En dag som alla andra

Det är svårt att sova. Hetta, funderingar och festande studenter på väg hem. Men hettan är skön. 28 grader i skuggan och klarblå himmel. Perfekt för en dag i parken med en god bok, tänkte jag. Så min kära cykel och jag - jag kommer sakna den som ingen annan cykel, efter all glädje den givit - gav oss iväg till centrum för att köpa en keps. Jag har nämligen lyckats förlora en hatt och en keps och en cykelhjälm under tiden här. Huvudbonader verkar vara samväldets mest begärliga varor, och i detta väder är det begripligt: Regn och fantastisk sol. Därefter mot South Park. Ja, den heter så och det var inte namnet som fick mig att vända om även om scenariot hade gjort sig för samhällssatir: Ett gigantiskt tält med predikanter i förgrunden, pingsten till ära. 220 kyrkor hade gått samman. Det verkade faktiskt lite spännande. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Jag valde lugn och ro och styrde kosan mot universitetsparken. Väl där såg jag folk "punting" i kanalerna, familjepicnicfiltarna utspridda i gräset. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Tanken slog mig att istället hitta en plats längs Isis/Themsen, som faktiskt har cykelvägar jämte sig under i stort sett hela sin sträckning. Det är verkligen en strålande å-kanal, fylld med handmanövreradeslussar och broar och små dagsemestrande båtar. Här och var satt familjer på filtar med sallad och kakor och kaffe och te.
Kanske var ytorna för trånga, kanske var det för långt bort för att studenterna skulle finna utrymme för att i bakgrunden dricka öl, grilla, hångla, spela fotboll och sitta på sina filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Till sist avvek jag från vattnet för att hitta ett litet trevligt bycafé istället. Jag visste vid detta lag, efter två timmars cykling, inte riktigt bestämt var jag var i förhållande till något annat än just det vatten jag lämnade. Inte heller visste jag i vilket väderstreck tramporna förde mig, men efter 11 km nådde jag Woodstock. Anrikt visserligen, men så vilsen var jag inte att jag förstod på vilken sida atlanten jag befann mig på. Cafëet var ett av de mer ståtliga jag sett. Men eftersom det bara skulle ha öppet 2 timmar till, beslöt jag mig att återvända hemmåt. Nu visste jag dock hur jag skulle ta mig till Blenheim Palace. Och av prakten att döma så behöver det minst en hel dag. Trädgårdarna är enorma.

Så åter i Oxford bredde jag ut min filt med gospel och predikanter i bakgrunden, medan jag på närmre håll såg hur studenter drack öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation. Jag la i från mig boken och tänkte på detta med bön, samtidigt som tusentalet dånade ut sin bön för alla platser i Europas de varit på i högtalarna. Bönen är verkligen ett fenomen som inte ska förringas. Och jag undrade vart de andra kontinenterna tog vägen.

Jag tror inte att några Gudar nödvändigtvis lyssnar och säger: Javisst, ska du få ett radhus. Vi skickar ett på posten. De har nog annat att pyssla med, som att få oss att istället ta ansvar. Och det är där bönen kommer in. Den blottlägger så många väsentligheter för oss själva. Först och främst får den oss att verkligen yttra vad vi vill. Det kräver mod. Och givet den religiösa traditionen så tror jag att bönen oftare är osjälvisk än egocentrisk. Den kräver alltså att vi sätter oss in i andras behov och situation. I ett större perspektiv gör bönen att vi, som Dalai Lama skulle säga det, gör oss av med vår tro på oberoendet och blir medvetna om hur vi hänger samman. Vi relaterar till alltet, kausaliteten, till omvärlden. Och då är det svårt att inte också bli ödmjuk, och ta upp det svar som bönen ofta ger: Var inte passiv. Om du kan så är det din skyldighet att vara ansvarig. Om Dalai Lama sedan skulle kallat fortsättningen för meditation eller lättja vet jag inte, men somnade gjorde jag i parken.

I morgon ska jag nog sätta mig på biblioteket med läsningen, solsken eller inte.

22 Maj 2010

Idag, klockan är Gudbevars över midnatt, är det tre veckor kvar. Och det är vad som präglat dagen då halsontet fortfarande vilat i mitt uträckta inre organ medan febern tagit sin tillflykt till den omgivande luften. Hemölängtan och, ack denna vilja att inte lämna denna trevliga stad.
I annat väldigt lite annat än intressanta samtal om förlagsverksamhetens framtid; jag korrläste en uppsats, som påminde mig om skillnaderna i kultur. Varför skriver man inom vissa sektorer obegripligt luddigt, och i andra så dödligt trågit konkret?

Tankarna för dagen har handlat om förråd och om bostad.

22 Maj 2010

Stämningen i Oxford präglas verkligen av avslutning. Inte minst biblioteket har förvandlats från en plats fylld av skenet från flitens lampa, överfylld av människor som letar efter en plats att arbeta på, till en öde, inbjudande lokal - ett helt bibliotek bara för mig. För nu när det är tre veckor kvar och febern börjar ge sig ska jag fortfarande försöka få en del gjort, bara halsen ger med sig.
I sängen förbereder jag mig på avfärd. En väska till ska köpas, för den sista resan. Låter ödesdigert men jag kommer sakna Oxford. Det är en fantastisk plats. En småstad som samtidigt är världens centrum. Engelskt mysig så det förslår.
Idag är första dagen som jag kan läsa på ett tag. Det känns skönt. En filt, en gräsmatta och solsken och en bok. Vad mer kan man önska en dag som denna.

Onsdag den 19:e

Jag kliver in med två månaders uppehåll. Vad hände? Mycket. Nog om det. I dag ligger jag nämligen med feber, ingen snuva eller rejäl hals, bara bra feber. De jag talat med har frågat: Varför det? Jag vet inte! Det var inte ett medvetet val, en väl övervägd och fullföljd plan. Vi är ibland besatta av att rationalisera det vi saknar enkelt inflytande över och samtidigt lasta över den ansvaret på det vi rår över på samhälle, institutioner, livet, andra - när det går snett. Då slipper vi stå i spegeln och säga: Det var mitt fel! Men skuld och skam gror om vi inte tar beklagandet vidare till ånger, bot och bättring. Det låter kristet konservativt men är snarare den enklaste vägen till individuell kbt-pragmatism. Nåväl: Jag slappnade av, jag njöt och lät febern komma i solskenet på cykel till blomsterträdgårdar och opera, utan att mota med sömn, dryck och vitamin.

Men första responsen på slutuppsats har kommit och det är inte utan nervositet som jag väntat: Inte bara för att jag var distraherad under skrivandet, och nedprioriterade det tidsmässigt till ett minimum. Jag är på bortaplan vad gäller ämne - de andra har pluggat film i tre år - språk och kultur. Allt jag har att mota med är ålder och ämnesbredd. Så när en Oxford "professor" säger att en slutuppsats är häpnadsväckande excellent, så värmer det. När texten sedan läggs ut om hur värdefullt det varit att ha mig med på kursen, så rodnar jag nästan. Det är skönt och behövligt. Men nog bultande på bröstet. Febern rusar av den fysiska aktiviteten och det värker i muskulaturen. Så bättre att lägga sig platt en stund. Resignation har sina stunder av välsignelse.