Jag kliver in med två månaders uppehåll. Vad hände? Mycket. Nog om det. I dag ligger jag nämligen med feber, ingen snuva eller rejäl hals, bara bra feber. De jag talat med har frågat: Varför det? Jag vet inte! Det var inte ett medvetet val, en väl övervägd och fullföljd plan. Vi är ibland besatta av att rationalisera det vi saknar enkelt inflytande över och samtidigt lasta över den ansvaret på det vi rår över på samhälle, institutioner, livet, andra - när det går snett. Då slipper vi stå i spegeln och säga: Det var mitt fel! Men skuld och skam gror om vi inte tar beklagandet vidare till ånger, bot och bättring. Det låter kristet konservativt men är snarare den enklaste vägen till individuell kbt-pragmatism. Nåväl: Jag slappnade av, jag njöt och lät febern komma i solskenet på cykel till blomsterträdgårdar och opera, utan att mota med sömn, dryck och vitamin.
Men första responsen på slutuppsats har kommit och det är inte utan nervositet som jag väntat: Inte bara för att jag var distraherad under skrivandet, och nedprioriterade det tidsmässigt till ett minimum. Jag är på bortaplan vad gäller ämne - de andra har pluggat film i tre år - språk och kultur. Allt jag har att mota med är ålder och ämnesbredd. Så när en Oxford "professor" säger att en slutuppsats är häpnadsväckande excellent, så värmer det. När texten sedan läggs ut om hur värdefullt det varit att ha mig med på kursen, så rodnar jag nästan. Det är skönt och behövligt. Men nog bultande på bröstet. Febern rusar av den fysiska aktiviteten och det värker i muskulaturen. Så bättre att lägga sig platt en stund. Resignation har sina stunder av välsignelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar