31 maj -

10 dagar kvar.
Så lägligt för en nedräkning. Och utvärdering. Så här prövas nu min tillförlitlighet till Rolando Villazons toner. Varje dag kommer jag framöver att lista en upplevelse jag kommer sakna, en jag kommer inte kommer längta efter - se där skillnaden - och en jag längtar efter. Till sist en sak jag hoppas inte återvända till. Spooky! Räds icke, jag kommer vara lite själcentrerad i det sista.
Nåväl:
Jag kommer sakna luften och naturen i Oxford. Satsningen på en bilfristad har verkligen givit resultat för dem som vill andas och lyssna. Oxford är en stad till höres utan trafikljud, till skillnad från de svenska motsvarigheterna och London. Som ett resultat kan man gå, cykla och andas fritt. Det doftar natur. Och de bilar och bussar som ändå finns respekterar dig. Idag hade jag krupit åt sidan vid ett rödljus för at släppa förbi bilarna, men inget hände. Jag vände mig om och mötte blicken på en bilist vars leende blick verkade undra: "Ska du inte åka då? Jag väntar." Och i parkerna finns ytor för löpning, tennisbanor, paddling, fotboll, cricket, freesbee, picnics, läsning, utan att man någonsin behöver känna sig störd. Dessa engelska oaser, i ett trångbott land. Hur kommer det sig att vi inte kan åstadkomma detta i svenska städer i vårt glesbebodda land? Att cykla på engelska landsvägar är en fröjd av upplevelser. Som när jag häromdagen snubblade på Blenheim. Överallt finns naturen och historien närvarande. I jämförelse ter sig Sverige som industirell skog och förort.

Å andra sidan hoppas kommer jag inte längta efter ljudet av rullande resväskor. I stort sett varje kväll och dag mullrar de utanför fönstret. De berättar mycket naturligtvis: avsked, förhoppningar, förvisningar, glädje och sorg - livets alla skiften. Men för en som bara längtar efter varandet och blivandet i sig, så representerar dessa ljud själva gränslandet i vilket man inte är någonting eller någonstanns: En mullrande tangent.

Jag längtar efter att laga middag till vänner, att äta middag med vänner, kära. Alla ni underbara, som jag alltför lätt blir frånvarande för. Mycket kan ord säga men inte detta.

Men jag hoppas att vara mer närvarande. Att inte jag till något annat. Ja, jag kommer fullfölja min bibliotekarie utbildning och det kommer vara tungt för studierna är tråkiga, men yrket är vad jag vill vara i de nästkommande 20 åren. Kajsa, du är min stora inspiration.

Så där. Så långt gick det bra. I morgon nästa 4.