23 Maj - En dag som alla andra

Det är svårt att sova. Hetta, funderingar och festande studenter på väg hem. Men hettan är skön. 28 grader i skuggan och klarblå himmel. Perfekt för en dag i parken med en god bok, tänkte jag. Så min kära cykel och jag - jag kommer sakna den som ingen annan cykel, efter all glädje den givit - gav oss iväg till centrum för att köpa en keps. Jag har nämligen lyckats förlora en hatt och en keps och en cykelhjälm under tiden här. Huvudbonader verkar vara samväldets mest begärliga varor, och i detta väder är det begripligt: Regn och fantastisk sol. Därefter mot South Park. Ja, den heter så och det var inte namnet som fick mig att vända om även om scenariot hade gjort sig för samhällssatir: Ett gigantiskt tält med predikanter i förgrunden, pingsten till ära. 220 kyrkor hade gått samman. Det verkade faktiskt lite spännande. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Jag valde lugn och ro och styrde kosan mot universitetsparken. Väl där såg jag folk "punting" i kanalerna, familjepicnicfiltarna utspridda i gräset. I bakgrunden drack studenter öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Tanken slog mig att istället hitta en plats längs Isis/Themsen, som faktiskt har cykelvägar jämte sig under i stort sett hela sin sträckning. Det är verkligen en strålande å-kanal, fylld med handmanövreradeslussar och broar och små dagsemestrande båtar. Här och var satt familjer på filtar med sallad och kakor och kaffe och te.
Kanske var ytorna för trånga, kanske var det för långt bort för att studenterna skulle finna utrymme för att i bakgrunden dricka öl, grilla, hångla, spela fotboll och sitta på sina filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation.

Till sist avvek jag från vattnet för att hitta ett litet trevligt bycafé istället. Jag visste vid detta lag, efter två timmars cykling, inte riktigt bestämt var jag var i förhållande till något annat än just det vatten jag lämnade. Inte heller visste jag i vilket väderstreck tramporna förde mig, men efter 11 km nådde jag Woodstock. Anrikt visserligen, men så vilsen var jag inte att jag förstod på vilken sida atlanten jag befann mig på. Cafëet var ett av de mer ståtliga jag sett. Men eftersom det bara skulle ha öppet 2 timmar till, beslöt jag mig att återvända hemmåt. Nu visste jag dock hur jag skulle ta mig till Blenheim Palace. Och av prakten att döma så behöver det minst en hel dag. Trädgårdarna är enorma.

Så åter i Oxford bredde jag ut min filt med gospel och predikanter i bakgrunden, medan jag på närmre håll såg hur studenter drack öl, grillade, hånglade, spelade fotboll och satt på filtar med böcker och ömsom analyserande intellektuell, ömsom socialt spirituell konversation. Jag la i från mig boken och tänkte på detta med bön, samtidigt som tusentalet dånade ut sin bön för alla platser i Europas de varit på i högtalarna. Bönen är verkligen ett fenomen som inte ska förringas. Och jag undrade vart de andra kontinenterna tog vägen.

Jag tror inte att några Gudar nödvändigtvis lyssnar och säger: Javisst, ska du få ett radhus. Vi skickar ett på posten. De har nog annat att pyssla med, som att få oss att istället ta ansvar. Och det är där bönen kommer in. Den blottlägger så många väsentligheter för oss själva. Först och främst får den oss att verkligen yttra vad vi vill. Det kräver mod. Och givet den religiösa traditionen så tror jag att bönen oftare är osjälvisk än egocentrisk. Den kräver alltså att vi sätter oss in i andras behov och situation. I ett större perspektiv gör bönen att vi, som Dalai Lama skulle säga det, gör oss av med vår tro på oberoendet och blir medvetna om hur vi hänger samman. Vi relaterar till alltet, kausaliteten, till omvärlden. Och då är det svårt att inte också bli ödmjuk, och ta upp det svar som bönen ofta ger: Var inte passiv. Om du kan så är det din skyldighet att vara ansvarig. Om Dalai Lama sedan skulle kallat fortsättningen för meditation eller lättja vet jag inte, men somnade gjorde jag i parken.

I morgon ska jag nog sätta mig på biblioteket med läsningen, solsken eller inte.