1 Juni - 9

London. Idag har jag tagit temporärt farväl från staden som grät ymnigt i avskedets stund. Det var en riktigt blöt dag. Tate Britain fick merparten av tiden. Det är en plats som är så stilla. Och fylld med vackra och trevliga människor. Som London. Man blir vänlig och glad bara av att vara där. Att vara en timme från och bara kunna kliva på bussen som går var tolvte minut - det kommer jag sakna.

I natt klev sommarens nordamerikaner av bussen, och några steg på. Det fick mig att fundera över att jag knappt hört en enda manlig nordamerikansk student här. Endera är de kuvade, vilket inte skulle förvåna mig att döma av de nordamerikanska kvinnor som väljer Oxford, eller så väljer männen Cambridge. Hur som helst så är det ett märklig demografiskt mysterium som gjort att Oxfords ljudbild så domineras av ett urval av nordamerikas ljudligaste kvinnor. Är det en förvisningsfråga? En politisk strategi? Om nio dagar får jag umgås med de trevligare amerikanska kvinnor som valt att bo i Sverige.

För då flyttar jag hem och det ser nu ut som om jag har fått en lägenhet i Falun för det kommande året. Det har konsekvenser, en är att jag får börja köpa traderabiljetter till Uppsala igen. Deja vu? Jag saknar så att ha ett hem och det ska jag få igen. För vad dessa sju kvadrat än har varit så har inte den rätta hemkänslan infunnit sig.

Däremot har året inneburit drastiskt förändrade köksvanor. Jag har inte lämnat någon disk i diskhon utan har fått en vana att diska direkt. Den hoppas jag kunna bibehålla för ett lyckligare liv.

Nu sova.