2 maj - 8

Att varje dag höra engelsmän prata engelska, med alla sina udda accenter, att vara omgiven av deras språkpragmatism och diskurs. Det har varit en njutning av symfonisk art, byggd av undertoner. Engelsmännen säger aldrig en sak med ett ord. Det exploderar i betydelser, genom alla kopplingar som det bär med sig. Inte minst finns i precis allt en form av kärleksförklaring till livets komplexitet genom humorn.

Kanske är det det som gör att de tar tre pund per maskin tvätt och torkning i studentkorridoren. Det är en bisarr humor i det som jag inte kommer längta efter, men som så mycket annat så har det inneburit en rutin, en ansträngning - bara detta att kolla om jag har mynt och glädjen i att upptäcka att jag inte kan tvätta idag, som medför en nostalgisk saknad av ett svunnet liv, när det inte längre finns där. Att tvätta i mitt gamla Faluhem var bara praktiskt. Inget annat. Att upptäcka att man inte har kalsonger eller det där extra pundet till torkning så att all tvätt hängs på de redan knappa 7kvadraten för att torka är dock inte praktiskt. En upplevelse att värdera, men inte praktiskt.

Men väl hemnma kan jag svettas fritt i kalsonger, tshirt, strumpor och shorts och få upplevelsen helt genom beröringen av sanden, av bollen, av samspelet. Jag kommer glädjas åt att spela volleyboll igen. Och tennis och golf och allt annat som har med bollar att göra.

Men jag ska inte låta det vara målet i livet. Det är dags att återfå fokus. För lekfullhet i all ära, men när den tar överhanden finns en risk att trovärdigheten försvinner. Usch vad vuxet det låter, men det är sant. Det kan smitta och några saker hoppas jag att inte längre ska vara en lek, att jag kan ta mig själv på större allvar, leende i den glädjen.