Efter en dag i botaniska trädgården - Oxford är verkligen ett London i miniatyr - så har något skett. Det är italienare som pratar utanför mitt fönster. Håller världen på att så drastiskt förändrats. Upp är ner och ner är upp. Vad Oxford har, som kanske är så typiskt tätbefolkade länder, är småstäder. Överallt är det småstäder. Precis som Berlin är Londons kvarter egna städer och hela Oxford är en klunga av små kärnor: Cowley, Summerstown, Headington etc. Som om Slätta och Herrhagen, skulle ha en egna pulserande stadskärnor. För avstånden är inte mycket större. Det ger en charm som jag kommer sakna, på samma sätt som jag idag saknar efter hemmagatorno, där man inte behöver fundera över vägval. Men Oxford börjar närma sig den punkten också; En hemstad.
Ändå har jag alltid varit på språng här. Det ska bli skönt att leva ett tråkigt liv framöver. Och sova i ro. Jag tror att jag tjatar om detta. Men att leva med tidiga morgnar, kaffe på morgonen och se dagen positivt från början så att sinnet kan möta världen med optimism och tilltro. Det hoppas jag på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar