4 Juni - 6

6 dagar är verkligen påtagligt lite att vara kvar. Städning och packning gör sig påminda i bakhuvudet och på vänstra axeln gör sig en lite pojke påmind som jag inte stött på de senaste 40 åren. Han håller sig krampaktigt fast i trappräcket medan han gör tydligt i det ekande trapphuset: Jag vill inte åka! Eller som en kusin sa, när han var ensam kvar på skolgården och lektionen börjat: Men jag har inte lekt klart. Men såklart längtar jag även hem. Och vem vet: Kanske kommer faktiskt stunden åter. Tanken att i höst skicka doktorandansökan hit har slagit mig.

Blenheim bjöd på strålande solsken och jag kommer sakna vädret. En av schweizarna sa att man aldrig visste hur vädret skulle bli här: I Schweiz var det ett väder i taget. Och det är nog det som skapat det engelska regnryktet, inte mängden eller totala regntiden, men en skur kan komma lite då och då. FÖr vädret är underbart. Sol, värme, vår året om. Idag, åter klarblått.

Å andra sidan är väderupplevelsen beroende av platsen. Jag minns inget dåligt väder - olika, men inte dåligt - i Lövhult. Och Blenheim gav mig vissa ideer om hur man kan förbättra.
En bro över bäcken, ett vattenfall, lite nivåskillnader, får, själva byggnaden var ganska läcker, kanske gräva ut bäcken så den blir paddlingsbar. John Churchill kunde så varför inte jag. Har inte världen blivit mer demokratisk i välstånd och teknik?

Längtan efter Lövhult, platsen framför andra har jag berört tidigare. En plats som tillåter det fysiska, det kreativa, nyttan och nöjet, arbetet och rekreationen. Jag har här tittat på de intillliggande stora ytorna med trädgårdslotter och tänkt: Undrar om de behöver ett handtag.

Inom hus är klimatet annorlunda. Engelsmännen har verkligen en del att bidra med vad gäller klimatanpassning. Englasfönster som släpper genom ljud och kyla, värmesystem som pumpar på för fullt även i solsken. Oisolerade värmeledningar som fryser sönder vid minsta minusgrad. Oisolerade fönster och dörrar. Det kommer jag inte sakna.

Jag måste när jag kommer hem vara mer utomhus.