8 Juni - 2 dagar

Trafiken här är intensiv på landsvägarna. Det är platsen som tillåter engelsmannen leva ut allt det som annars hålls åter av äventyrslusta och gränsprövning. Men överallt annars råder en underbar ordning av respekt för den svagare. Med svenska mått mätt råder omvänd hierarki, då busschaufföreb som är på väg att svänga ut ser mig komma strax bakom på cykel, stannar och väntar på att jag ska komma fram för att passera. Hela denna naturliga artighet där man alltid hör ett "sorry" om någon riskerar att komma ivägen eller inom den privata zonen. Artigheten är inte bara en yta. I den finns en aktiv godvilja. Är du tvekande i en korsning stannar någon och frågar om de kan hjälpa till. Här råder en vänlighet som jag kommer sakna.

Och jag hoppas att det som är öppenhet i detta fenomen, artigheten och vänligheten, är något jag inte lämnar i tullen utan utvecklar i mig själv.

Det jag saknar här är och har alltid varit kärleken. Jag och England älskar varandra, men det täcker bara jordenm livskulturen, medmänniskorna och studierna. Den kärlek som man håller till de nära, som tar sig enkla vardagliga uttryck, den har fått leva på syrefattig distans.

Så jag får hålla till godo med nattliga såpor från grannarna. Tio i fyra sa en av mina favoritamerikanskor, som hållit låta i två timmar, följande underbara ord: "It is so obvious that you are attracted to eachother. Why don't you just kiss." och därmed tystnade natten sakta av. Tekniken är annars att dricka lite eller på annat sätt skapa ett mentalt läge där du anser dig ha rätt och ha rätt att, sänk tonläget, skapa en nasalklang och öka volymen. Låt varke mening eskalera internt, så att du får ett rytmiskt flöde. Noam Chomsky anser säkert att det amerikanska språket motsvarar det sätt vi är skapade för att på så här sätt göra oss oöverträffat hörda. Amerikanska unga kvinnor överröstar och tystar italienska män! Respect! Det enda som kan konkurrera i ljudnivå är min knarrande kontorsstol. Dessa möbler, heltäckningsmattan, de gula väggarna, hyllskenorna på väggarna kommer jag inte sakna. Jag undrar om jag någonsin kommer att ha en plafond.